Bloggen – behind the scenes

Att driva blogg är inte plättlätt. Det är inte alltid inspon finns där, att orden bara kommer. Speciellt inte när man är i tidsnöd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har en kvart att hosta upp något på, mellan mammografiundersökningen och jobbintervjun (!),  men ut kommer INGET. Det går inte. Allt står still.  Har jag två timmar på mig kan jag skriva ett blogginlägg på två minuter, men när jag bara har en kvart så låser sig allt. 

Så smidigt om man haft ett par färdiga blogginlägg att bara slänga in. Något tidlöst och intressant. Men det där med framförhållning skiter sig alltid. Som den där julkalendern med 24 övningar. Som jag alltid tänker att jag ska göra, men alltid glömmer bort! Kommer i bästa fall på det den tredje december…. 

Att vara skadad är förödande för bloggen och inspirationen. Det är lättare att blogga när jag springer, fast det är ingen garanti att det funkar. Jag bloggar ogärna om mina mainstreampass. En tiokilometrare på asfaltvägar här i krokarna får ni sällan höra om. Jag bloggar nämligen sällan om kilometertider, hur långt eller hur ofta. Det ska till ett lite mer originellt pass för att det ska få uppmärksamhet på bloggen. Något som kan inspirera, eller tvärtom visa den bistra verkligheten i de fall det faktiskt känns riktigt sunkigt. Jag skriver inte varje gång jag spinnar eller går på body pump. Det skulle bli världens tråkigaste blogg. Men tappar jag en viktplatta på tån eller spinnar så det blir imma på rutan, då kanske ni får höra det.

Jag skriver gärna om kläder som biter mig i nästan men försöker hålla det på en nivå så jag inte blir en levande reklampelare. Jag tänker att ni ser på bilderna vad jag gillar…  Har någon missat min blommiga kjol liksom?


Jag vill skriva om all fantastisk mat jag äter men orkar aldrig skriva ner recept. Eller fota så det ser gott ut. Jag vet att det är en hel vetenskap att fota mat. Mina bilder ser oftast ut som kalops. Eller kollaps.

Och ytterligare några korta fakta om mitt liv som bloggare:

Det händer att jag inte kan fungera förrän jag hostat upp dagens blogginlägg. Att jag liksom blir stirrig, otålig och inte kan fokusera.

Det händer att jag tar bloggpaus från familjen för att jag MÅSTE skriva. 15 minuter är det rent officiellt, men det tar ofta det tredubbla.

Det händer att familjen får vänta med att äta för att jag måste fota maten, till det där blogginlägget som ändå inte blir av för att bilden blev så ful.

Det händer att jag publicerar bilder på mina vänner utan att jag frågat om lov. Hittills har ingen protesterat…

Det händer att jag vaknar klockan fem och ångrar en formulering. Då måste jag gå upp och ändra. Som om någon skulle märka det klockan fem på morgonen.

Mitt liv som bloggare alltså! Så crazy men så ofantligt roligt! 

 Nästa år fyller piggelina.se 10 år. 10 mil eller 10 ljus i tårtan, den som lever får se! 

18 Kommentarer

  • Svara
    Nina
    3 oktober, 2016 kl 14:59

    :D
    (…och ibland vill man kommentera men det kommer inte ut något mer än en liten smiley)

    • Svara
      Anna
      3 oktober, 2016 kl 15:17

      Haha, det är lika svårt att kommentera som att blogga ibland alltså:) Men blir lika glad för smileys !

  • Svara
    Märta
    3 oktober, 2016 kl 20:25

    Även om du tydligen har skrivkramp ibland lyckas du alltid få till roliga inlägg som förgyller ens dag :-)

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 07:48

      Men åååh! Tack :)

  • Svara
    Mari
    3 oktober, 2016 kl 20:36

    Och ändå lyckas du leverera, gång på gång. Du är en härlig inspiration <3

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 07:49

      Tack fina du! Detsamma!

  • Svara
    Träningsblogga - Ida
    3 oktober, 2016 kl 21:00

    Säger som övriga: märker aldrig av någon bloggtorska här, för du levererar tamejfan jämt!

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 07:49

      Haha, du skulle bara ana! Bloggtorka is my middle name :)

  • Svara
    anneliten
    3 oktober, 2016 kl 21:18

    Gör det något om det är lite torka ibland? Nog för att jag vill läsa dina härliga inlägg varje dag, men inte med risken att du ledsnar helt…

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 07:50

      Nej förmodligen skulle INGEN märka om jag höll mig borta några dagar. Men det är något med känslan i kroppen. Jag känner mig inte färdig förrän jag hostat upp något… konstigt!

  • Svara
    Ingmarie
    3 oktober, 2016 kl 23:35

    HÖG igenkänningsfaktor där. :-)

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 07:50

      Skönt att vi är fler!

  • Svara
    Gert
    4 oktober, 2016 kl 09:01

    Du skriver alltid roliga saker på bloggen Anna.Du har mycket humor och det blev ju mycket skrivet idag också. :) :)

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 13:17

      Tack Gert!

  • Svara
    Mia
    4 oktober, 2016 kl 09:32

    ”Mina bilder ser oftast ut som kalops. Eller kollaps.” Haha. Igenkänning hög! (på det mesta faktiskt…)

    • Svara
      Anna
      4 oktober, 2016 kl 13:18

      Ibland tänker jag att jag borde publicera alla de där bilder som aldrig får komma med. De där med snordroppen från näsan, blinkande ögon, mat som är brun och suddiga löpsteg…. Jag ska nog göra det en dag. Det blir i alla fall ett enkelt blogginlägg!

  • Svara
    Rund är också en form!
    4 oktober, 2016 kl 14:33

    T.o.m. när du inte har något att säga (enligt dig) är dina inlägg tio gånger roligare att läsa än mååånga andra, ”ambitiösa” bloggare!

  • Svara
    Katta Bucketlife
    7 oktober, 2016 kl 21:16

    Haha, igenkänningen! Det är tufft att blogga, särskilt för närstående. Men du är grym, även på din ”lägstanivå” :D

  • Kommentera