När jag är skadad har jag jättesvårt att känna glädje över Fredriks löprundor. Han får simma och cykla hur mycket han vill, men den där planerade löpturen vill jag helst inte höra talas om. Innerst inne i själen hade det känts bra om han också hade haft lite löp-ont någonstans….
Jag vet att det är en elak egenskap men jag blir bara avundsjuk av att höra om pigga ben och krisp i luften. Med mina onda tankar kommer jag förmodligen aldrig få äran att springa i himlen!
Efter 23 år tillsammans vet Fredrik hur man bäst behåller husfriden. Därför har han anmält sig till Yddingeloppet i smyg. Han trodde det var safe eftersom jag är i Umeå då. Att jag aldrig skulle få veta. Men han råkade försäga sig…
Sedan ett par dagar tillbaka är han förkyld, och fick i dag ställa in sin efterlängtade orienteringstävling. Jag lider med honom samtidigt som det är skönt att slippa höra hur härligt det var i skogen. Och när han dricker sin ingefära-shot framför reprisen på Landet Runt (ja ni hör vilken man cold!), åker jag iväg och tränar. Men också jag smyger…
Den officiella versionen är ett cross challenge-pass följt av storhandling på ICA.
Verkligheten är ett cross challenge pass följt av 30 minuter högintensiv spinning, och därefter jordens stressigaste handling på ICA för att hinna hem utan att han märker något. Jag mörkar av omtanke ett spinningpass, så att hans man cold inte ska kännas värre än den är.
Om det funnits världsrekord i storhandling hade jag lätt slagit det idag. Jag kör sprint-intervaller mellan grönsakslådorna och är nära att meja ner några pensionärer på väg till mejeridisken. Jag som brukar läsa innehållsförteckningar och kolla bästföredatum rafsar helt okontrollerat ner varorna i vagnen. Låter den tunga vitkålen landa på de mjuka tomaterna på ett sätt som aldrig skulle hända i vanliga fall.
Det kan hända att jag kommit hem med fyra påsar mosade och utgångna varor. Om inte förr lär han bli misstänksam då…
15 Kommentarer
marinaefbg
23 oktober, 2016 kl 14:30Du är rolig du :-D ;-) Själv brukar jag sitta och smyg-egentid-a på icas parkering innan jag går in och handlar. Sitter där och bara sitter liksom. Tyst och lugnt och skönt. Så maken tror att en handlingsrunda tar en timme, jag kan göra den på 45 utan att stressa ;-) Det gäller ju att ha preppat långt i förväg ;-)
Anna
23 oktober, 2016 kl 22:19Jamenååå! Precis så gör jag också. En stund före och en stund efter. Värsta bästa! :)
Magdalena
23 oktober, 2016 kl 16:19Förstår fullt ut. Har iofs ingen att smyga mot men alla uppdateringar om krispiga löprundor och alla man måste möta på cykeln iförda löparstass – det är en plåga!
Löparvila sen Lidingö och den verkar bli lång…
Anna
23 oktober, 2016 kl 22:20Löparvila är det plågsammaste av tillstånd! Vad är det för fel på dig? Hoppas att löpvilan inte blir så lång som du tror! Krya!
Magdalena
24 oktober, 2016 kl 08:36En ny okänd skada. Ont i en punkt vid smalbenet så var enda stöt, fot mot mark o fot fr mark, har varit ont. Nu går det gå i lugnt tempo utan smärta… Hata skada!
Anna
24 oktober, 2016 kl 09:32Aj aj! Inte benhinnan? Hoppas du snart är på banan igen!
Mari
23 oktober, 2016 kl 19:48Haha. Lovar att jag skulle reagera likadant. Och ja, den där hyllan. Jag skulle behöva en speciell tid för att besöka den där hyllan, jag blir som fast när jag är där. Ibland får jag springa förbi.
Anna
23 oktober, 2016 kl 22:20Ja visst är den jobbig. Den liksom fångar in en och sen kommer man inte loss förrän man köpt typ hela….
Mia
23 oktober, 2016 kl 20:40Minns den där gången då jag och sambon hade åkt till Åmål för att åka längdskidor. Jag fick magsjuka. Har fortfarande inte förlåtit Ola för att han lämnade mig hulkandes över toaletten och stack ut i spåret på egen hand…
Anna
23 oktober, 2016 kl 22:21Jag är förvånade att ni fortfarande är sambos :)
Ingmarie
23 oktober, 2016 kl 20:43Haha! A har hittills aldrig varit avis på mina pass. Wonder why…? :-O
Anna
23 oktober, 2016 kl 22:21Han kanske mest är glad att han slipper! Vad gäller simpassen förstår jag honom fullständigt :)
Rund är också en form!
24 oktober, 2016 kl 12:46Haha! Näää?
Jag hade fått panik över att vara din sambo. Eller ja, över att vara du också för den delen. Här smygs inte med något. Kan han (eller jag) inte stå ut med det – tough love. liksom! Hihi! ;-)
Lisa
25 oktober, 2016 kl 13:44Åh vad jag känner igen mig, jag försöker glädjas åt min man när han springer och jag ligger sjuk under täcket. Men det är svårt. Djävligt svårt :)
Anna
25 oktober, 2016 kl 22:04Visst är det jobbigt! Finns inget värre. Och alla löpare man ser när man inte får springa. Värsta värsta. Till och med intervaller ser kul ut då…