Söndagsskoj på hoj

Cykeln har fått ställa upp som sällskap igen. Sådär som den förväntas göra när benet trilskas. Det är vi nu, hojen. You and me. På obestämd tid.

fil-2016-09-25-16-06-12

Dagens runda är programmerad i GPS:en och jag följer bara det streck som ska ta mig till Tollarp och orienteringstävlingen som pågår där. Fredrik står för vägvalet och jag är galet imponerad av naturen han lyckats hitta. När jag passerar Ringsjön är det så vackert att jag får gåshud. Sedan börjar äventyret…

Gps:en strular (no shit!). Jag trycker på alla knappar jag hittar och vinglar ut lite på vägbanan i samband med detta. Att göra två saker samtidigt har liksom aldrig varit min grej. Anyway. Jag blir omkörd i samma ögonblick, av en skåpbil som det står Göranssons på. Jag får  en känsla av att mannen bakom ratten kan ha blivit irriterad på mitt vinglande och känner mig lite dum.  Några hundra meter längre fram stannar han till. Jag får en dålig känsla i magen. Han ska bergis skälla ut mig. Plötsligt tar han fram mobilen och börjar fota/filma mig. Det här känns jättekonstigt, vad ska jag göra nu?  För min inre syn ser jag hur han skickar bilderna till polisen eller lägger upp dem på facebook för att visa hur oansvariga cyklister är i trafiken. Så börjar killen i fråga vifta med armarna och ropar hej. Det är bara Mattias. Ingen arg bilist. Jag andas ut och fortsätter.

fil-2016-09-25-16-02-05

Ett par kilometer senare stöter jag på vägarbete. Asfalt blir till grus. Jag har hyfsat punkteringssäkra däck och är inte jätteorolig. Däremot är det oskönt. Det vibrerar i hela kroppen. FEM kilometer senare har jag fått gratis massage av alla inre organ. Hej njuren liksom.

Grus i all ära, men nittioväg är snäppet värre. Och plötsligt är jag där. Kan inte tänka mig att det var meningen. På en i övrigt perfekt rutt, på småvägar med knappt en enda bil, hur hamnade jag på väg 13? Men här är jag och det är bara att följa spåret. Jag är livrädd. Tackar Gud för den hyfsat breda vägrenen och hoppas att jag snart ska få vika av. Det får jag inte. Inte på länge…

I övrigt går det ganska smärtfritt tills dess att GPS:en lägger av på riktigt. Släcker ner och säger godnatt. Jag befinner mig på ställen jag inte alls känner till och har ingen aning om var jag ska bli av. Känner mig lite utelämnad till mitt öde, men till min förvåning startar klockan igen när jag trycker på startknappen. Mirakel. Sån tur brukar jag aldrig ha.

Hittar hela vägen fram. Är bara femton minuter sen och familjen har inte ens hunnit ringa missing people. Det firar vi på @lantis där vi äter Toscansk bönsoppa i sällskap med hönor och katter.
Nu vill jag ha en katt.

fil-2016-09-25-16-04-33

 

 

8 Kommentarer

  • Svara
    Hanna
    25 september, 2016 kl 19:28

    Jag vill också ut och cykla så där! Fast inte utan en fungerande GPS och inte själv. Det är jag för lat för. Cykla långt alltså, behöver någon som jag indirekt kan tävla mot. Utan att hen vet det själv, hehe.

    • Svara
      Anna
      26 september, 2016 kl 07:38

      Tycker om att cykla själv. Så jag inte behöver stressas av någon annan. Speciellt nu när benet är lite kasst är det skönt att kunna bestämma själv och inte pressa för hårt. Men sällskap är alltid kul! Då känner man sig tryggare när gps:en dör….

  • Svara
    Erika - Löpningen & Jag
    26 september, 2016 kl 07:07

    JA! Skaffa katt! :D och kanske en inte-så-gnällig-gps? haha! ;D

    • Svara
      Anna
      26 september, 2016 kl 07:39

      Vill ha! Men jag är lite smygallergisk så jag skulle behöva en som inte var inne jämt. Och då behöver jag det där mysiga huset på landet… ska bara köpa det först. Eller lägenheten i Helsingborg. Fast då funkar det inte med katten. Varför kan man inte få allt?

  • Svara
    Mia
    26 september, 2016 kl 08:42

    Det är bara dina cykelberättelser som kan få mig sugen på cykling… :D

    • Svara
      Anna
      26 september, 2016 kl 11:35

      Hahaha! Det är bara en löparskada som kan få mig att cykla. Men när jag väl gör det tycker jag det är kanonskönt! Om det är sol ute vill säga… :)

  • Svara
    Märta
    30 september, 2016 kl 20:36

    Cykla på småvägar är härligt, cykla på väg 13 kan jag tänka mig inte lika härligt…

    • Svara
      Anna
      2 oktober, 2016 kl 07:06

      Väg 13 var inte härlig alls. Nackdelen med att slaviskt följa ett streck på en gps. Det har lett mig fel tidigare. Till björnbärssnår och vildsvin i italien till exempel…

    Kommentera