Ett skitpass är också ett pass

Jag brukar älska långpass. Brukar hinna lösa alla världsproblem och njuta av omgivningarna på en gång. Förundras över den maskin som bär mig och vara tacksam för just det. Dagens långpass var inte älskat. Inga världsproblem löstes och maskinfeelingen uteblev helt brutalt.


Redan innan jag kommer ut från kvarteret känner jag att det kommer bli en tung morgon. Jag har planerat 30 km transportlöpning till Tomatens hus för årets första tomatpaj. Känslan i kroppen säger att jag förmodligen får nöja mig med lunch på Sibylla 1,5 km bort istället…

Det är 26 grader varmt och på uppgång. Magen är svullen och benen tunga. Hela familjen har sedan några dagar ett kollektivt magstrul och i mitt fall yttrar det sig med en mage storlek gravidvecka 32. Och känslan av att alltid vara proppmätt. Jag som alltid vill äta i vanliga fall….

Anyway. Stapplar fram i fyra km innan jag behöver nödlanda i skogen. Ni som är löpare vet. Det händer. Ni andra. Blunda och läs vidare. Det blir inte äckligare än så här.

Jag steker bort i värmen och inser att jag aldrig kommer att få skugga. Springer från A till B med solen i ryggen. Det finns inget träd i världen som kan rädda mig. Jag brukar inte vara speciellt värmekänslig men idag är jag det. Idag vill jag bara bada. BADA. Ni fattar. Det är konstigt nu.

Vägen är kuperad och jag får nästan aldrig bara mata på. Farten stannar av fullständigt vid minsta motlut och nerför orkar jag inte rulla.

Vid 27 km kommer familjen i fatt mig och frågar om jag vill ha skjuts sista biten till tomatpajen. Men 30 är 30 och nu är jag snart framme. Lämnar i från mig ryggsäcken och springer sista tre km utan svettig klump på ryggen.

Och just då vänder det. Utan rygga är jag lätt och ledig. Kroppen vaknar och jag känner liv i benen. Tre kilometer av trettio njuter jag. De övriga 27 har jag redan glömt bort.

Men tomatpajen var god. Jättegod.


 

 

14 Kommentarer

  • Svara
    andreas
    22 juli, 2016 kl 17:11

    Helt galet imponerande. En annan hade vikt ner sig för yttre omständigheter som man ändå inte kan påverka och vänt vid vattentornet ? pajen ser smaskig ut!

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:16

      Mitt pannben är tjockare än en telefonkatalog när det gäller uthållighet. Önskar att jag kunnat använda lite av det pannbenet för grejer som handlar om intensitet och mjölksyra också. DET pannbenet är nämligen tunnare än det tunnaste tyg….

  • Svara
    Ingmarie
    22 juli, 2016 kl 20:45

    Vilket pannben!! Men, du skippade alltså badet? :-O

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:16

      Tog igen det i dag. Med besked :)

  • Svara
    Nina
    23 juli, 2016 kl 12:57

    Jag undrar hur tjockt ditt pannben är?! Du galet, härliga människa!
    PS. Stooort gilla på att du sommarbloggar, i år är nog århundradets bottennapp vad gäller bloggläsning vill jag påstå. Jag är inte mycket bättre själv, men shit alltså, ingen skriver något… förutom du! Hjärta på det :)

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:18

      Jag försöker hålla i trots semestern! Sen blir jag glad när du kommenterar, för ibland känns som ändå ingen hinner läsa. Och det är då man tänker att man kan strunta i det! Men så länge ni hänger här, så skriver jag :)

  • Svara
    Sara
    23 juli, 2016 kl 21:15

    Deras tomatpaj är helt klart värt det mesta. Brukar ofta landa där vid cykelturer och valet är alltid tomatpajen ?

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:20

      Med tanke på hur mycket folk som hittar dit, trots att det ligger mitt ute i ingenstans, måste tomatpajen vara en succé. Och det förstår jag verkligen, så god som den är!

  • Svara
    Louise
    24 juli, 2016 kl 09:08

    Älskar hur stor igenkänningsfaktorn är nu! Tack för att du alltid skriver så klockrent och on spot!

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:21

      Skönt att det inte bara är jag som har skitpass ibland :)

  • Svara
    Mia
    24 juli, 2016 kl 15:36

    Kommer så väl ihåg den där känslan. Snart. SNART! Får jag också uppleva skitpass igen :D

    • Svara
      Anna
      24 juli, 2016 kl 16:21

      Man vet att man varit gravid länge när man längtar efter skitpass :)

  • Svara
    Marie
    24 juli, 2016 kl 16:54

    Skitpass har vi alla ibland…? Men ett 27 km långt skitpass har jag aldrig haft. Ditt pannben är tjockt!!?

  • Svara
    Mia (bakingbabies.se)
    26 juli, 2016 kl 17:46

    Älskar typ allt med det här inlägget! Tack för ärligheten mitt i semesteridyllen!

  • Kommentera