Trailnördar

Jag har varit på läger bland trailnördar. Trailnördar är ett fantastiskt släkte. Och jag har varit en katt bland hermelinerna. Inte så att jag inte gillar trail, men jag gillar ju asfalt också. Och det är ett svärord bland trailnördar. Så det avslöjade jag inte förrän sista dagen. Även om min nya tisha förmodligen avslöjade mig tidigare än så…

Fil 2016-04-25 17 05 27

Till skillnad från den sanna trailnörden tycker jag uppför är roligare än nerför. Speciellt om det är tekniskt. I en trixig nerförsbacke tjuter trailnörden glädjevrål och skuttar ner som ett ystert lamm på grönbete. Själv gör jag nästan i byxan, i rädsla för att slå ut alla framtänder, bryta två ben och behöva helikoptertransport hem.

Att behöva springa tre steg på asfalt är det värsta som kan hända en trailnörd. Även om asfalten i fråga går på den mest fantastiska strandpromenaden, och det bara spritter i löparbenen på en vanlig dödlig. Gänget traillöpare väljer då att gå. GÅ? När man för en gångs skull kan springa med lite flyt…  För en annan var det lite som att ha cappuccinon i handen och inte få dricka! Ni fattar känslan!

13055535_10153724619136748_6297473793227572243_n

När stavarna plockades fram var jag bortom all räddning. Då kunde jag inte ens låtsas vara en riktig traillöpare längre. De såg galet proffsiga ut, som ett helt gäng Emelie Forsbergare. Med en försiktig fegis i släptåg som inte använt stavar sedan längdskidåkningen i femman. En fegis så galet impad av deras koordinationsförmåga och  lätta fötter. DET måste jag öva upp. Och sluta vara så jäkla rädd.

Fil 2016-04-24 17 26 07

Så händer det. När jag känt mig långsammast i stan ett par dagar och plötsligt möter en uppförsbacke på asfalt. När jag känner att benen svarar och stegen är lätta. När jag orkar hänga på och hör att de andra flåsar mer. Då är det lätt att det bara slinker ur en. De där förbjudna orden: ”Asfalt är det bästa som finns”.

Sen får man öka tempot så att ingen slår ihjäl en…

Men frånsett att jag känt mig feg, långsam och klumpig nerför så har resan varit fantastisk. Nya übertrevliga bekantskaper, omväxlande rundor i olika miljöer och på olika underlag. En sån där 4-dagars boost som jag kommer leva länge på.

Medan jag övar upp mina nerförsskills…

13015256_10155691998558644_826664001727937289_n

10 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    25 april, 2016 kl 18:05

    Vad härligt att du kom iväg och att kroppen hållit ihop! det var du mer än väl värd! Och jag fattar PRECIS vad du menar med rädslascenariot.För mig är det ALDRIG bara skrubbsår. Det är minst ambulans och respirator. Minst…

    • Svara
      Anna
      27 april, 2016 kl 11:37

      Ja hade man snubblat där hade det varit respirator… Jag nöjde mig med att springa in i en sten…

  • Svara
    Erika - Löpningen & Jag
    25 april, 2016 kl 18:54

    Haha, jag fattar precis din rädsla. Efter min vurpa på fjället med en spricka i foten som resultat så ryser jag bara av tanken på steniga nedförsbackar. huu!

    • Svara
      Anna
      27 april, 2016 kl 11:38

      Aj! Sprickor i foten är inget kul. Då fegar jag hellre lite…

  • Svara
    Mari
    25 april, 2016 kl 19:31

    Ja tusan, de där nedförsbackarna alltså :/ Måste också öva.

    • Svara
      Anna
      27 april, 2016 kl 11:39

      Hade varit så grymt att bara kunna skutta ner så där lätt som de sanna trailnördarna kan. Men jag antar att man måste offra några fotleder i sin upplärningsprocess…

  • Svara
    Märta
    25 april, 2016 kl 21:48

    Hahaha rolig generalisering :-) jag är precis en sån som blir alldeles glädjefnattig i nedförsbackar, ju stenigare desto bättre. Uppför däremot, huh!

    • Svara
      Anna
      27 april, 2016 kl 11:40

      Det blir jag bara i svaga nerförslut på mjukt underlag. Då vågar jag glädjefnatta hejdlöst!

  • Svara
    Mia
    26 april, 2016 kl 10:16

    En kan väl få vara lite både och tänker jag. Hade faktiskt en period i livet då jag BARA sprang trail. Som tur är kom jag på bättre tankar och började till och med springa på bana ibland… :)

    • Svara
      Anna
      27 april, 2016 kl 11:41

      Bana… det känns så proffsigt. Och läskigt. Har sprungit bana typ två gånger i mitt liv. Fast man slår ju i alla fall inte ihjäl sig :)

    Kommentera