Sällskapscykling utan sällskap

9 grader och sol. Barnfritt och därmed alla möjligheter att hitta på PRECIS vad som helst. Vi valde sällskapscykling på Söderåsen. 

dsc_0423.jpg

Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.

Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.

Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.

dsc_0419.jpg

Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.

Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.

Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.

dsc_0422.jpg

14 Kommentarer

  • Svara
    Mia
    20 mars, 2016 kl 19:29

    Sällskapscykling utan sällskap låter ändå en gnutta bättre än marathonkräkning utan sällskap :D

    • Svara
      Anna
      21 mars, 2016 kl 11:36

      Fast just marathonkräkningen gör jag helst utan sällskap. Fast jag har typ aldrig kräkt, så jag ska kanske inte uttala mig…. Lyckligt immun mot sånt där…PEPPAR PEPPAR

  • Svara
    Johannes
    20 mars, 2016 kl 22:58

    Kedjor som går av är kasst! Har svurit X antal gånger när man promenerar hem genom skogen…

    • Svara
      Anna
      21 mars, 2016 kl 11:36

      Eller hur! Det borde liksom inte få hända! Det är nästan värre än centrerad text…

  • Svara
    Mari
    21 mars, 2016 kl 07:27

    Ni är helt underbara.. Underbar syssla så där på en söndag. Synd på kedjan bara! Bättre tur nästa gång =)

    • Svara
      Anna
      21 mars, 2016 kl 11:38

      Ja det var alldeles för fint väder för att ge upp och åka hem. Då får man offra lite skinn i rumpan… :)

      • Svara
        Mari
        21 mars, 2016 kl 19:47

        Ja men helt klart :)

  • Svara
    Anna Jansson
    21 mars, 2016 kl 20:58

    Ta med ett kedjelås så går det att sätta ihop kedjan nästa gång! Men jag är inte bättre, jag har aldrig med ett kedjelås när det väl behövs :P

    • Svara
      Anna (orka mera)
      23 mars, 2016 kl 11:19

      Kedjelås?? Finns det ens en cykelpryl som inte min man äger? Måste jag definitivt kolla upp!

      • Svara
        Fredrik
        23 mars, 2016 kl 21:15

        Klart att jag har kedjelås. Men inte på rätt plats!

        • Svara
          Anna
          24 mars, 2016 kl 08:06

          Som allt annat då:) Inte på rätt plats alltså….

  • Svara
    Märta
    23 mars, 2016 kl 08:25

    Skönt att höra att du valde att bli cyklist istället för att lägga dig ner och dö, som du funderade på i ett tidigare inlägg.

    • Svara
      Anna (orka mera)
      23 mars, 2016 kl 11:20

      Det kändes som ett vettigare alternativ liksom. Har man lagt sig och dött får man ju aldrig springa igen. Nu finns det ju i alla fall hopp :)

    Kommentera