När jag väl får till träning tillsammans med andra är det jätteroligt. Men ibland är det så galet omständigt att få ihop det att det liksom inte är värt besväret.
Älskar när sällskapet bara finns där. Utan att man behöver ägna hela veckan åt att rodda ihop det… (Foto: Andreas Löfstrand)
Först ska det synka med när folk INTE har sina barn, när de INTE jobbar, är skadade eller förkylda. När man väl hittat en tid ska det funka med egna familjen, jobb, mattider och regnoväder. Det känns som hela dagen går utan att man vet vad som ska hända. Att man sitter och väntar på besked från tusen utslängda krokar och i slutändan blir det man själv som står där ändå. För att livet kom emellan överallt. För att kalendrar inte sammanföll.
Så får man ge sig ut klockan 18 fast man hellre sprungit klockan 10. För att man trodde man skulle få sällskap som man inte fick. En krok kvar till kvällens sällskapslöpning. Håll tummarna nu hörrni, jag är sällskapssjuk!
6 Kommentarer
minatraningstajts
28 juli, 2015 kl 15:51Ja svårt det där! Dessutom har jag en känsla av att folk i allmänhet (inklusive jag själv) ofta säger kanske och sen hoppar av sent och glömmer hur det påverkar andra. Det är ju skitdåligt.
Anna (orka mera)
28 juli, 2015 kl 20:35Jo jag är sån själv ibland. Det ÄR svårt att synka många så är det bara. Men jag fick ett härligt sällskapspass idag i alla fall så nu har jag inget att klaga på! Supernajs.
Ingmarie
28 juli, 2015 kl 20:32Kom hit igen!
Anna (orka mera)
28 juli, 2015 kl 20:35Vill vill vill! Hoppas få ihop det!
Rund är också en form!
29 juli, 2015 kl 08:20Jag är nog den ”skadade” i sammanhanget. Som svarar kanske, för att min vad kanske hinner bli bra. Men visst är det frustrerande, det förstår jag. Bra att du fick sällskap. :-)
Kram M
Mias steg
31 juli, 2015 kl 06:27Skitsvårt att få ihop det. Småbarn som ska passas, förkylningar som ska bearbetas, sömnrutiner hos barn som ställer till det. Och idag ska jag ta bort två visdomständer! Men snart så hoppas jag få till en träningsdejt. Den som väntar på nåt gott.. :)