En av löpningens fördelar är att det är så lättillgängligt, att det bara är att gå ut genom dörren. Men ibland kan det vara värt att lyxa till det lite. Ta sig iväg och upptäcka nya marker. Tugga höjdmeter…
I min vanliga tillvaro är löpning en platt historia och höjdmetrarna knappt tvåsiffriga. På Söderåsen finns inte platt. Antingen är det UPP eller så är det NER. Och skulle det vara platt kan man ge sig attan på att det är ett kärr.
Spännande löpning idag alltså. Lugnt och fint med naturliga pulsökningar i backarna. En helt fantastiskt söndagsaktivitet nu när våren står och bankar på dörren. Typ så här:
20 km löpning i alla ära men mest stolt är jag ändå över selfiesarna nedan. Som jag sa till min, av skratt dubbelvikta, dotter: Jag är bara SÅ BÄST!
7 Kommentarer
Hanna
12 april, 2015 kl 15:53Det låter som ett härligt pass. Dina selfiesar är underbara ju. :-)
Mari
12 april, 2015 kl 17:34Du är underbart och rundan verkade lika :)
Träningsblogga-Ida
12 april, 2015 kl 19:39Älskar dina selfies!! Well done!
Mia
12 april, 2015 kl 20:12Jag gillar dina selfies -de har personlighet = mycket viktigt!! Och de där höjdmetrarna låter underbara!
Anna
13 april, 2015 kl 12:49Höjdmeter är alltid underbart. Om man vill vidareutveckla sina selfies kan man ta en mitt i backen. Då får man en med rött ansikte och snor på kinden :)
Lotta
14 april, 2015 kl 09:06Det där är ju selfies på riktigt. Inte såna där jätteposerande, 78 försök innan en blir bra. Jag tog en snor- och dregelselfie för ett tag sedan, för att visa hur jag verkligen ser ut när jag springer – inte alls som Runner’s world-modellerna.
Anna
14 april, 2015 kl 11:00Haha, jag har också lagt ut en sån: http://piggelina.se/2011/02/mitt-liv-som-hellner/
Fast då fick jag höra att jag var äcklig av mina vänner :)