Naprapat-Björn tycker att jag borde ta kontroll över mina fötter. Lära mig att vifta på stortån och dra upp hållfoten. Sånt där som kan verka lätt och självklart i teorin…
Nej jag har inte glömt måla långtånageln. Var som hänt med den vet ni som har mig på instagram…
Jag sitter och stirrar på mina tår, försöker lyfta och spreta. Inget händer. Det är som om Gud glömde ge mig nervförbindelsen från hjärnan till tårna. Jag anstränger mig så jag blir helt matt. Alla tår krampar men ingen gör det jag ber dem om. Ett marathon är en barnlek jämfört med det här. Jäkla dysfunktionella fötter.
1 kommentar
Nina
18 oktober, 2014 kl 08:07Åh herregud, eller, tack gode gud, jag är inte ensam om att ha dysfynktionella fötter! Trots tusen år (nåja) yoga och allmänt hyfsad kroppskontroll, så kan jag inte styra mina tår. Jag tar i, tänker, tänker inte, försöker, försöker inte… men kan inte för mitt liv få kontakt med EN tå åt gången. Big failure.