När jag ser den här bilden känner jag genast igen monstret. Och jag vet att det var hans kompisar jag träffade på, på min skräckrunda i Frankrike…
VILDSVINSBARN!!!! Mitt i värsta snåren, ute i ingenstans. Bara jag och de små monstren. Och någonstans borde rimligtvis en mamma hålla sitt vakande öga över mig. Shit,jag blir alldeles rädd i efterhand. Kommer jag någonsin våga mig utanför asfalten igen? Det är fasen tveksamt. Tur att jag springer 5 mil asfalt på söndag. Dessutom med minst 5 livvakter. Det känns tryggt.
3 Kommentarer
anneliten
12 juli, 2014 kl 16:42Där min mamma bor finns massor av vildsvin i skogen. Man ser spåren i form av uppbökad jord, men man ser aldrig grisarna. De är väldigt skygga. Så du hade tur som såg en :-) Nåja, det kan vara farligt att råka hamna emellan en kulting och en sugga förstås.
Rund är också en form!
12 juli, 2014 kl 16:47Vi har vildsvin nästan bara ett par km ifrån vårt hus. Gissar (men hoppas INTE) att de snart är här också. Men ja, det är lite obehagligt att springa ute emellanåt. Oftast inte, men ibland, när man hör något som prasslar och sådär….
Ingmarie
12 juli, 2014 kl 20:57Tror de är räddare för dig än du för dem. Och såklart de vill skydda sina barn!