Jag får känslan att många VILL springa, men liksom inte fastnar för det. Man kanske vill springa för att det är billigt (i alla fall i teorin…), tidseffektivt eller lätt-tillgängligt. Men så faller det på att det blir för jobbigt eller monotont.
Men vet ni. Jag har lösningen. Den stavas ORIENTERING.
Kommer ni ihåg när ni lekte skattjakt som små? Det är typ så. Fast utan skatter. Värsta rejset mellan kontrollerna följt av lyckan av att hitta den orange kontrollen. Och frustrationen när man inte gör det…
Inte för en sekund tänker man på att man springer. Snacka om att lura sig själv!
6 Kommentarer
nipe
5 september, 2013 kl 22:33Det är exakt därför jag springer orientering – för att lura mig själv att inte tänka på att jag springer. Närdå, inte bara därför. Men visst är det ett fantastiskt hjälpmedel för att mota bort de negativa tankarna jag får när jag springer – jag har ju inte tid att tänka på sånt då.
Saras Träningblogg
6 september, 2013 kl 15:37Inte för att jag INTE gillar löpning jag älskart…men orientering däremot är inget för mig!! Jag är värdelös på att läsa en karta ;) haha
Rund är också en form!
6 september, 2013 kl 17:36Det verkar jätteroligt. Har funderat att på att testa, kanske jag gör det nån gång snart.
Men springa i skogen gör jag ju ändå. Jag får se alla ”nya” ställen som de där skatterna. :-)
Linda
6 september, 2013 kl 18:26Åh nu får du mig ju att längta tillbaka till orienteringsskogen! Det var några år sedan sist men å så roligt det är!
andreas
6 september, 2013 kl 19:26Innerst inne vill och kan alla springa. Om man förnekar det så förnekar man inte bara sig själv utan hela människans existens. Vi är gjorda för att springa.
Fröken Fräken
10 september, 2013 kl 15:36Visst är det magiskt! Själv hittade orienteringen och det gav mig i sin tur lust till vanlig ”löpträning” vilket tog mig från soffan och 0 km i januari 2012 till Fjällmaraton i augusti 2013. Det kan jag tacka orienteringen för, rakt av!