Lilltjejen orienterar. Hon började nog mest för att JAG tyckte det verkade kul. Ni vet det där med att föra över sina hemliga drömmar på sina barn…
Anyway. Hon gillade det och blev kvar. Efter 1,5 år som titta-på-förälder tog jag mig äntligen i kragen och gav mig ut på en runda själv. Eller två blev det faktiskt. För det var så kul.
Fick en snabb genomgång av färger och figurer, vad som betydde vad. Lite kände jag igen från högstadieorienteringen men det mesta rörde jag ihop till en enda tjock soppa. I ett underbart ösregn cruisade jag genom skogen på jakt efter de orange skärmarna. Lika lycklig varje gång de fanns där jag ville ha dem. Lite olyckligare den gång den inte gjorde det… Och hur var det nu? Betydde den där krumeluren egentligen grop eller sten? Eller höjd???
Ser framemot att testa vidare nästa torsdag. Kan man orientera öppnar sig ju nämligen en hel värld av nya spännande lopp. Och det vill man ju inte missa!
9 Kommentarer
Ida
22 augusti, 2013 kl 22:28Var på samma träning. Fantastiskt kul, längtar redan till nästa vecka. /ida
Anna
23 augusti, 2013 kl 14:09Nämen! Vad kul! Säg hej nästa gång så jag får veta vem du är :)
Ida
23 augusti, 2013 kl 22:00Hade en ganska orange tröja på mig. lovar heja nästa vecka. :)
Josefine
23 augusti, 2013 kl 00:57Jag har faktiskt funderat på att börja med orientering här i London, för jag älskade orientering när jag gick i högstadiet….hmm, kanske dags att ta sig i kragen och göra det?!
Lina
23 augusti, 2013 kl 06:26Jag gillade inte orienteringen i skolan, var värdelös på att läsa kartan.. Men jag måste säga att jag nu tycker det verkar kul, kanske blir att man provar någon gång igen! :)
Nina
23 augusti, 2013 kl 09:14Åh, jag gillade orientering i skolan.
Kul att du provade på din ”hemliga dröm”:)
Aly
23 augusti, 2013 kl 13:13Orientering är så himla häftigt. En av få sporter där man inte bara hjärndött använder sina gigantiska muskler utan måste vara lite smart oxå. Det var nog den enda mellan/högstadie-sporten där jag hade någon chans. Medan de stora sportiga killarna sprang JÄTTEsnabbt i dundrande cirklar smög jag tyst iväg och promenerande hittade skärmarna. Kanske skulle leta reda på en orienteringsklubb nu när jag faktiskt börjat lära mig att springa oxå… :-)
Anna
23 augusti, 2013 kl 14:11Haha :) Tycker jag du ska göra, det var riktigt kul!
nipe
24 augusti, 2013 kl 16:56Orientering is tha shit, liksom ;) Jag fattar inte att jag väntade ända tills jag blev 39 innan jag började…jag hade ju det i bakhuvudet hela tiden att jag skulle tycka det var skoj.