Vinn en Philips wake up light!

clip_image002

Jag är en morgonmänniska av rang. Vaknar innan klockan oavsett när den är ställd. Jag behöver liksom ingen hjälp att komma upp. Men halva min familj är tvärtom. De vaknar knappt ens under pistolhot och vad morgonhumöret anbelangar väljer jag att inte kommentera det ytterligare…

Det finns olika sätt man hade kunnat väcka dem på, och Philips har samlat de mest chockerande, glädjefyllda och skräckfyllda metoderna här, där en försöksperson får en ny spännande väckning varje morgon i 30 dagar.

Nu har jag fått möjligheten att testa en mer harmonisk väckningsmetod. Det handlar om en väckarklocka som 15 minuter innan väckning börjar lysa, så att du får en känsla av att solen är uppe och därmed vaknar lite lättare. Ska bli spännande att se om den kan göra underverk med den mer morgontrötta delen av familjen!

Men bäst av allt… jag har fått ett extra exemplar att tävla ut till er. Det ni behöver göra är i kommentarerna berätta om ert allra värsta försovningsminne så är ni med i tävlingen och kan förhoppningsvis slippa försova er igen! Senast fredag vill jag ha ert svar!

Här kan ni läsa om min värsta försovningsupplevelse!

36 Kommentarer

  • Svara
    Magnus Levin
    10 december, 2012 kl 15:26

    Det får bli den morgonen för en massa år sedan när man bodde ensam och hade jobbat som f-n i veckan, satt uppe sent på torsdagen och tittade på fotboll och försov mig tre timmar (!) på fredagen. Inte förrän min arbetskamrater ringde och väckte mig vid 0915 som jag märkte att jag hade försovit mig i över tre timmar, trots att klockan hade ringt var 15:e minut i över tre timmar!! Jag hade tydligen bara slagit av den i sömnen och fortsatt sova….

  • Svara
    Cherie Mårtensson - Mamma till Emma med löparskorna i handen
    10 december, 2012 kl 15:36

    Måste vara när jag skulle tävla en gång för många år sedan, skulle vara i stallet klockan 6 för att fodra och börja göra i ordning hästen och första starten var klockan 9. Jag vaknar halv åtta och inser att mamma jobbar så jag måste cykla till stallet som låg en bra bit hemmifrån (20 min cykelväg). Tror aldrig jag fått sådan fart att klä på mig och som tur var hade en kompis fodrat min häst men sen skulle det knoppas då det var en dressyrtävling. Som tur var hann jag precis men efter det så är jag alltid noga med att ställa många alarm på telefonen ;)

  • Svara
    Karin
    10 december, 2012 kl 15:57

    Har försovit mig otaliga gånger, till skola och allt vad man nu kan komma på. Men det absolut värsta försovningen som hänt mig är definitivt den dagen jag försov mig till skolresan. Jag gick i nionde klass, och alla i årskursen skulle efter ett helt läsår av hårt slit med ett projektarbete bli belönade med en resa till Polen. Vi skulle åka från skolan med buss kl 7, och jag hade ställt klockan på halv 6, för att verkligen komma dit och vara där i god tid. Men så morgontrött och näst intill medvetslös som jag är på morgnar, lyckades jag helt enkelt stänga av alarmet efter första ringningen, istället för att trycka på snooze. Vaknade inte heller av telefonen som ringde, och mina föräldrar jobbade båda två, så jag var ensam hemma. Vaknade sedan kl 10 (!) med ett ryck och insåg att jag missat bussen. Ganska rejält. Och därmed också skolresan. (Gick ändå till skolan i hopp om att de kanske väntat, men nej, inte när man har färjor och tåg att passa)

  • Svara
    Ida
    10 december, 2012 kl 16:25

    Hej Anna!
    Detta hade varit den ultimata julklappen till min mega morgontrötta pojkvän! Jag känner ingen som är så svårväckt som, han! Han vaknar inte av mobiltelefonen fast än han har alarmet på den högstavolymen med den störigaste signalen! Han försover sig nästan dagligen och varje morgon slutar med att han har typ 3 min på sig att duscha klä på sig och äta frukost! Jag och han hade blivit superglada om vi vunnit klockan!

  • Svara
    Sandra
    10 december, 2012 kl 16:31

    De är inte så ofta jag försovit mig på riktigt. Vaknat på tok för sent har jag gjort många gånger men ändå hunnit dit jag ska. Dock så minns jag att vi försov oss rejält när vi skulle flyga hem från USA, jetlag big time i Amsterdam efter lååång flygning. 3 flygningar kvar. Vaknade som tur var på flygplatsen, men 10 minuter innan incheckningen skulle stänga. Då är de tur man är (tränings) van och redan har lagt fram kläderna och har väskan packad!

  • Svara
    Johan
    10 december, 2012 kl 16:38

    Jag jobbade på Pågen i Malmö och började klockan 3:15 på morgonen. Vaknade 3:20 av att min chef ringde och undrade var jag blev av någonstans. Kastar mig ut i bilen kör i 180 på motorvägen, det var ju ändå ingen trafik ute….. Blir omblåst av en annan bil, jag snackar om att verkligen bli omblåst. Den känslan som jag fick i maggropen där var inte latjo för fem öre…..

  • Svara
    Malin Göranson
    10 december, 2012 kl 17:14

    Det måste ha varit när jag var mycket ung (typ 23) och jobbade på ett behandlingshem för vuxna missbrukare. Man jobbade ensam på helgerna, hade sovande jour och började jobba 07.00 på morgonen. Jag var morgonmänniska på den tiden (vad hände?) men ställde ändå alltid klockan av rädsla för att inte komma upp. Hursomhaver så vaknade jag av att någon knackade på dörren till jourrummet och tyst ropade: -Maulin, Maulin, Maulin (detta var i Blekinge län). Jag tittade till och såg att klockan stod på 09.15. Mitt hjärta stannade nästan i bröstet. Jag var ung, noga med att göra bra ifrån mig och på något sätt ANSVARIG för dessa trasiga människor. Hade det hänt något? Var någon skadad? -Ja, svarade jag med darrande röst, livrädd för vad som komma skulle. -Frukosten är färdig, sa rösten på andra sidan dörren….
    Puh!
    Nuförtiden HATAR jag när väckarklockan ringer och är oerhört trög i starten. Vill jättegärna prova en soluppgång istället! :)
    Mvh

    Malin

  • Svara
    Johanna
    10 december, 2012 kl 17:27

    Ett av mina många försovningsminnen är en morgon för ett litet tag sedan som var värre än alla de andra gånger jag försovit mig. Jag brukar ställa in tre alarm så att jag har god marginal på mig att komma upp ur sängen och få i mig lite frukost då jag är väldigt morgontrött av mig. Trots tre alarm med de värsta signalerna jag kunde hitta på telefonen vaknade jag inte. Alarmen ringde ut sin maxtid (sorgligt nog slutar ju alarmen ringa efter ett par minuter). Tillslut kommer min sambo upp och försöker väcka mig vilket han inte lyckas med. Eftersom jag MÅSTE UPP till jobb så drar han av mig täcket och drar upp mig ur sängen så att jag står lutande mot honom. Jag minns ingenting av detta då jag tydligen sov stående, lutad mot min sambo… Efter en ordentlig omskakning vaknar jag slumrande till liv och får smått panik när jag inser hur sen jag är till jobb! (Jag jobbar i butik och skulle öppna denna dagen så jag fick inte på några villkor vara sen). Jag hoppar i kläderna och får skippa frukosten. Jag slänger mig i bilen till jobb (tar ca 30 min till jobb) parkerar och springer till butiken. När jag är framme 5 min innan öppning och ska låsa upp dörren så inser jag att jag har glömt butiksnycklarna hemma… Det var bara att springa tillbaka till bilen och köra hem och hämta nycklarna. Jag kan säga att jag inte hade öppet i tid och min chef blev inte så glad på mig. Tack och lov skrattade han bort det när jag berätta historien och min sambo börjar bli en aning trött över att behöva dra mig ur sängen varenda morgon. Men det är ju så skönt att sova!

  • Svara
    Marie
    10 december, 2012 kl 18:19

    Jag har nog aldrig försovit mig men bredvid mig i sängen ligger min kille som inte ens vaknar när jag fönar håret bredvid han. Jag får rycka, dra, slita och skrika på han för att han ska slå upp sina underbart fina ögon.
    På sommaren går det lite lättare för då drar jag bort gardinerna och solen får möta hans drömmar. Men nu på vintern är det svårt. Så om jag skulle skriva min värsta försovnings upplevelse så skulle den kunna vara varje dag. För när min fina kille vaknat så är jag så trött att jag skulle kunna somna om och missa den lilla solen som finns på dagen.

  • Svara
    Jessica
    10 december, 2012 kl 19:51

    Jag älskar sommarhalvåret just för att det är så mycket lättare att vakna. Min kropp behöver verkligen ljuset! Av vana snoozar jag aldrig då jag är van att studsa upp på morgonen, men nu på vintern fungerar inte systemet som det ska. Jag somnar om efter att ha stängt av alarmet och vaknar inte förrän det blir ljust. Vanliga dagar kan jag ta detta då man bara missar en föreläsning eller liknande, men när man missar flyget hem över jul är det inte lika roligt. Visst allt löste sig och jag kom hem till sist, om än mycket dyrare :P

  • Svara
    joggandesund
    10 december, 2012 kl 19:53

    Hej. Har tittat på de där några gånger och funderat på om de funkar. Skulle vara kul att få testa.

    Mitt värsta försovningsminne, som jag kommer ihåg just nu i alla fall, var för runt fem år sedan. Vaknade av att telefonen ringde och min samordnare från jobbet undrade om jag skulle visa förskolebio idag. Det stod nämligen nästan 100 barn utanför vårt jobb som skulle in och se film – som jag skulle ha tagit med mig och satt igång.
    Där stod mina kollegor alltså på jobbet, utan någon film och med 100 väntande 4-åringar. Och jag befann mig, nyvaken, ca 45 minuters spårvagnsresa bort. GAH!

  • Svara
    Staffan
    10 december, 2012 kl 20:15

    Det kommer jag tänka på är hur jag vaknade en morgon av att solen sken i så fridfullt vid hotellet vid The Hague i Holland för några år sedan, ca 2003-2004 någon gång.

    Underbart om det inte varit för det faktum att jag om 15 minuter skulle vara på kontoret två mil bort och öppna andra dagen på ett internationellt möte genom att undervisa i ca 40 minuter…Det var också samma dag som flyget hem skulle gå och jag hade inte hunnit packa kvällen innan. Har aldrig packat så snabbt kan jag säga! Frukost var det naturligtvis inte tal om och taxiresan till kontoret var inte så kul såklart, eller att ringa chefen och meddela att jag försovit mig. Nåja, allt ordnade sig och de hade kastat om agendan för min skull och det hela gick bra till slut.

  • Svara
    DrAnnika
    10 december, 2012 kl 20:39

    När jag läste på universitetet i Umeå så hade jag en fruktansvärd försovning.

    Vi skulle ha tenta i medicinsk kemi och jag hade väl inte läst så mycket som jag kanske borde. Kvällen innan tentan fick jag panikångest och BABIANpluggade halva natten. Jag släpade mig i säng och ställde klockan.

    Jag slog upp mina ljusblå på morgonen och tänkte, shit vad pigg jag känner mig för att bara ha sovit 3 timmar. I nästa sekund tinger telefonen….

    ”Hej Annika, det är Urban här (red anm: vår kursassistent somhade ÖRNKOLL på alla studenter). Ska du inte skriva tentan idag?

    Jag: Öhhhh! Vad menar du, klockan är ju bara 7.30?

    Urban: nej, klockanär 9.15 och tentan började för en kvart sedan….!

    Jag:……….

    Vid det här laget hade jagslängt telefonen och bokstavligen klädde på mig på 2 min, borstade tändetna och hade låst ytterdörren bakom mig.
    Körde rally tillu niversitetet, parkerade, sket i pbiljett och älgade över parkeringen för att hitta rätt aula. Kl 9.27 kom jag in i salen, kl 9.30 gick den första studenten (som inte hade hade skrivit något) och om jag kommit 9.31 hade jagonte fått skrivain tenta.

    Till saken hör att jag gick från tentan först av alla, och jag klarade den med hygglig marginal!

    Men det är DEFINITIVT min värsta försovning! :D

  • Svara
    Desirée
    10 december, 2012 kl 21:01

    Det är sällan jag försover mig ordentligt men jag tycker det är oerhört jobbigt att kliva upp nu på vintern då det bara är mörkt överallt (går MYCKET bättre på sommaren) och det händer titt som tätt att jag stänger av klockan utan att ens märka det. Däremot brukar oftast katten tycka det är dags att gå upp då klockan ringer och börjar därför leka rövare om jag inte kliver upp inom sådär en 20 minuter. Och tja, soffan i hallen ser ju ut därefter :) För sambon har jag inte mycket nytta av, han får man alltid tjata på i en timma innan han makar sig upp.

  • Svara
    Matilda
    10 december, 2012 kl 21:29

    Jag kommer ihåg när jag gick i ettan på gymnasiet och försov mig på sommaravslutningsdagen. Vaknade av att min bästis ringde för att fråga var vi skulle träffas innan vi skulle på lunch spinning (alltså på skolan) men jag var ju hemma.. Missade första skolavslutningen, så jag har bara gått på 2 avslutningar under gymnasiet :P

  • Svara
    Malin S
    10 december, 2012 kl 23:16

    Oj, försover mig sällan, men det är tungt att komma upp på vinterhalvåret så det blir gärna några snoozningar för mycket…!

    Däremot är en vanligt mardröm just om försovningar när jag konstant ligger ett steg efter hela tiden! Brukar se ut såhär: Vaknar sent, springer runt i lägenheten, beger mig hemifrån utan min packning och matlåda, är sen till lektioner, missar tunnelbanan på köpet för att sedan fastna lite i trafiken direkt efter det. *puh* Inte direkt så man känner sig utsövd när man vaknar….

  • Svara
    Elin
    11 december, 2012 kl 00:15

    Jag har en hel del olika hemska försovningar då jag har extremt svårt att komma upp på morgonen. Snoozar alltid för länge och för ofta!

    Men en ”försovning” som jag kommer väl ihåg är när jag skulle göra halkbanan för körkort. Skulle upp vid 6 tiden på morgonen för att åka vid 7. Saken är bara den att jag vaknar 7, hoppar upp ur sängen och springer runt som en galning i lägenheten, ringer min pappa och han undrar vad jag sysslar med, ”jag har försovit mig till halkbanan berättar jag” pappa förstår inget och jag springer fortfarande runt och inte fått något vettigt gjort och bara babblar i telefonen, efter några minuter slår det mig att det var helt fel dag! Dagen efter vaknar jag i tid och kommer iväg till halkbanan.

  • Svara
    Bella
    11 december, 2012 kl 01:48

    Brukar inte försova mig, men det har hänt!!

    Vaknar av att telefonen ringer och ringer och ringer…
    Lyckas ta mig upp:
    – Hallå, svarar jag sömndrucket, det är min chef/rektor i luren. Han hade sett att mina elever stod utanför kemisalen och väntade på sin lärare. En lärare som, visade det sig, låg och sov hemma i sin säng.
    Hade klockradio på den tiden och under natten hade strömmen gått. Radion stod och blinkade 0:00. Iiiiiiiiiiiiiiiiiihhh!!
    Jag kan meddela att jag kom i kläderna snabbare än blixten hinner slå ner. Som ett oljat skott till skolan. Puh!! Blev väl en timme sen, eller så. Minns inte riktigt. Det är ett antal år sedan.

    Eleverna tyckte det var jättekul och informerade mig om att de också ville ha privat väckning på morgonen :)

  • Svara
    julia Chinette
    11 december, 2012 kl 02:35

    Jag och min syster skulle åka tåg till örebro för att gå på ett bio maraton. Jag somnar om och vaknar utav min syster smsar. Kollar på klockan och ser att det är 6min till tåget går. Vi bor ca 5min från stationen. Det blev till att jag bara tog på mig mina kläder, vilket blev utan bh och trosor. För jag hann inte hitta några nya. Sprang så fort jag kunde, tåget stängdes precis när jag hade satt min fot innanför dörren. Det blev till att köpa bh och trosor direkt när jag kom fram till Örebro!

  • Svara
    Elena
    11 december, 2012 kl 09:39

    Jag har faktiskt aldrig försovit mig, men sedan jag fick körtelfeber i maj detta året har jag inte lyckats stiga upp ur sängen… Ställer alltid klockan på 05:45, sen kan jag ligga och snooza fram till 07:30 innan jag motvilligt reser mig upp och springer till bussen, haha. Det går lättare när min pojkvän sover med mig, för då är han uppe och rör sig och har lampor tända i hallen osv. Men är jag själv så tar det över en timma att faktiskt komma ur sängen.

  • Svara
    Viveca
    11 december, 2012 kl 10:52

    Jag minns när vi gjorde tvärt om… Vi var i Egypten och jag ändrade inte klockan för tidsskillnaden utan räknade ut vad jag skulle ställa in tiden på för att komma upp i tid till frukosten. Vad jag inte hade koll på var att lphonen ställde in sig själv på lokal tid så det slutade med att vi kom upp betydligt mycket tidigare än vad vi tänkt och de yngre familjemedlemmarna använde ord som @&”kr?,; b när vi upptäckte att vi var tidiga. Barnen la sig att sova en stund till och jag och Jimmy sprang en runda i öknen :-)

  • Svara
    annatyckertillAnna Petersén
    11 december, 2012 kl 11:46

    Åh detta är något som jag verkligen verkligen skulle vilja vinna. Kanske har jag en övertro på den här sortens väckarklocka, men jag lever i föreställningen att den skulle förbättra mitt liv (läs, mina morgonar) det mångdubbla.

    Jag vaknade kl 8:30 en morgon, då jag skulle ha föreläsning kl 9 (detta var innan min arbetsplats införde den numera obligatoriska akademiska kvarten. Vi var lite sena med den…). Jag arbetar alltså på ett universitet och det var jag som var föreläsaren. Då jag har 5 km cykelväg till jobbet, så hoppade jag i byxorna och trampade lätt panikfylld iväg. När jag föreläser vill jag gärna ha en stund innan att förbereda mig, plocka ihop mina papper och powerpointpresentation etc. När jag satt på cykeln så insåg jag förstås att det skulle det inte bli tal om. Slutligen kom jag fram till universitetet och noterade först inte att det var väldigt tomt på cykelparkeringen. När jag ryckte i dörren till byggnaden så var den låst! Märkligt?! Nej, inte så märkligt… en söndag! Så kan det gå när huvudet är nere och fötterna uppe. Bara att trampa hem igen.

    Så med den tragikomiska historien vädjar jag om en väckarklocka.
    God jul önskar Anna!

  • Svara
    annamarkelin
    11 december, 2012 kl 12:40

    Ah, den där frågan väckte många minnen.
    Ganska ny på jobbet, konferens, flirt med min blivande man (och ja, arbetskamrat), dans och champagne till arla morgon. Sätter väckning. Väcks av att tv:n går igång, blir förbannad och kastar fjärrkontrollen i golvet. Somnar om. Väcks på nytt av telefonen. Min chef säger ”Är du också med på den här konferensen??!!”. Jag har aldrig duschat, klätt mig och sminkat mig på 7 minuter blankt förut.
    På lunchen skäller jag ut receptionen för att väckningen inte fungerat. De blir förskräckta och ber om ursäkt. Blir sedan upplyst av kollega att väckningen sker genom TV:n. Ridå.
    Skämdes mig igenom hela dagen, bad om ursäkt i receptionen, åkte hem och somnade kl 19.

    Den julen fick jag en väckarklocka i present av min chef.
    Och nej – jag kom aldrig mer försent efter det, på den arbetsplatsen. :)

  • Svara
    Lena W
    11 december, 2012 kl 13:01

    Mitt värsta försovningsminne måste varit när jag jobbade i Schweiz för nästan sju år sen. Jag var ansvarig för receptionen på ett vandrarhem och aktivitetscentrum i en by i alperna några mil söder om Bern. Väldigt populärt på vintern för skidåkning och isklättring, pittoreskt och väldigt fint.. Men det var 1 januari och på nyårsafton kvällen innan hade det varit stort galej och ”pub crawl” med personal och gäster genom byn som slutade sent sent sent. Jag skulle jobba morgonen efter, men var ändå hemma kl 4, aj aj.. Kl 7:45 var det morgonmöte, som jag skulle vara med och inleda, med antalet anländande gäster osv. Jag glömde ställa klockan och vaknade med ett ryck 7:30. Vaknade av att det var fruktansvärt kallt. Rusar upp och upptäcker att dörren ut står på vid gavel och det är minus 15 grader minst ute. Dessutom står duschen på. Mina flatmates hade kommit hem senare än mig och haft så roligt kvällen innan att de glömt stänga dörren och stänga av kranar.. Jag kastar på mig kläder, kastar en blick i spegeln för att se om jag såg någorlunda okej ut och rusar ut. Kastar mig på cykeln och tar mig, bakis och med håret på ända (hittade inte mössan i stressen!), sladdandes nerför isiga gator till jobbet. Kl 07:50 var jag på plats. Resten av dagen spenderades i långsamt tempo och med mycket kaffe..

  • Svara
    Sabina
    11 december, 2012 kl 15:08

    Det var när jag läste till sjuksköterska. Försov mig när jag hade anatomitenta. Hann dock precis i tid till tentan, utan både frukost och borstade tänder! Tentan gick mycket bra iallafall :) God Jul!!!

  • Svara
    Therése
    11 december, 2012 kl 16:32

    När jag var i Afrika för ett par år sedan och käkade malariatabletter blev mina drömmar aningens mer extrema än vad de vanigtvis är (och då har jag alltid haft livliga drömmar).
    En morgon skulle jag och en kompis iväg på en intervjuresa. Jag minns att jag drömde att jag väcktes av att min kompis höll en elektrisk rakapparat vid mitt öra för att få mig att vakna samtidigt som hon gnällde över att jag var sen och borde vara klar. Smtidigt var jag som paralyserad och kunde inte slå bort den där envist surrande rakapparaten.
    En kort stund senare blir jag mycket riktigt väckt av kompisen i fråga då jag faktiskt hade försovit mig men hon förtjänade kanske inte att bli utskälld pga en rakapparat, för vilken vettig tjej tar med sig en elektronisk rakapparat till två månaders fältstudier i Afrika?

  • Svara
    Ramona
    11 december, 2012 kl 21:40

    För drygt 20 år sedan skulle jag och en kompis springaTjejmilen för första gången, hon bodde i Stockholm och jag på Åland, vi skulle träffas där på plats. Jag måste ta morgonfärjan härifrån för att hinna och tro det eller ej, jag försov mej och missade hela loppet!!!! Kändes inte så kul, hade ju faktiskt tränat inför det och bl.a fixat t-shirt med Ålands flagga. Nåja, lärde mej väl något utav det, har nämligen två klockor på ring nu om det är något ”viktigt” och ovanligt tidigt. Kompisen var med i loppet ialla fall men det kändes förstås lite snopet för henne också.

  • Svara
    Pernilla
    12 december, 2012 kl 08:23

    Hej,
    Jag har en wake up lampa och jag ger inte bort den för nåt i världen!
    Jag är en morgonmänniska så man tycker jag kanske inte behöver den. MEN jag tycker att jag vaknar ”snällare”, lugn å harmonsikt, men framförallt pigg när man får vakna lugnt i takt med ”soluppgången” Inte till nåt galltjut som skär i öronen.
    Lampan hinner inte lysa länge före jag är uppe,

    Men gud va den är bra!

  • Svara
    Malin
    12 december, 2012 kl 09:31

    Min värsta försovning var en vanlig arbetsdag och jag skulle öppna på fritids kl 6:30. Jag vaknar av mig själv och tittar på klockan och inser att om 5 min ska jag öppna fritids. Jag slängde på mig mina kläder och sprang ut genom dörren. Som tur var bodde jag då granne med fritids så jag var där på ett litet kick. När jag går över gården, hyper stressad, märker jag att det är väldigt lugnt vilket det inte brukar vara. Då får jag syn på skolklockan och den stod på 5:30 jag hade inte försovit mig utan jag var en timme för tidig. Såg fel på klockan hemma. Jag hade stressat och oroat mig helt i onödan! :)

  • Svara
    Lill
    12 december, 2012 kl 15:19

    Vaknar sent, väcker barnen i flygande fläng. Inne i badrummet, inser jag att jag har värsta påsarna under ögonen. Tänker snabbt att en bra idé skulle kunna vara att sätta på sig pushup så kollegorna ska få annat att tänka/titta på. Nu är jag riktigt sen, slänger på mig resten av kläderna, varav en kilt som jag använder på jobbet. Tar en macka i farten och slänger mig i bilen. Hinner inte mer än ett par minuter på vägen innan jag kommer på att jag glömt trosorna. Kan inte jobba en dag i kilt utan trosor utan vänder hemåt, springer in, ropar hej hej till barnen ”jag har glömt trosor!”. Pinsammaste mamman. Får på mig trosorna, hej hej till barnen, springer ut till bilen, trampar snett, stukar vristen, skrapar upp knäna…
    Haltar tillbaka in till barnen, gråter för att det gör ont, skriker för att jag är frustrerad över det träningsuppehåll som jag inser kommer nu. Nu gråtande hej hej till barnen…
    Slänger gråtandes upp benet på bordet, skriker till äldsta barnet att hämta någon påse med frysta grönsaker. Ser att yngsta barnet ligger och torkar av golvet, säger till honom att lägga av men får till svar att det droppat blod på golvet som han måste torka upp! När jag väl slutar gråta ringer jag till jobbet och meddelar att jag kommer senare. Efter att ha gråtit ut hemma linkar jag ut i bilen igen. När jag ska gasa gör det ont och jag gråter i 20 minuter till jobbet för att det är så synd om mig. Väl framme har jag så svullna ögon så jag ser ut som Bart Simpson. Linkar in på arbetsplatsen och alla kommer fram och undrar om jag gråtit. INGEN ser att jag har pushup…

  • Svara
    Sara Jonsson.
    12 december, 2012 kl 17:23

    Jobbar på läger i slutet av 90-talet. Går och lägger mig på mitt rum mitt på dagen för att jag är så trött, ber en ledarkollega att väcka mig om en timme. Vaknar av mig själv senare och ser att klockan är åtta. Hittar inte en enda lägerdeltagare i huset att fråga och hittar inte heller någon digital klocka. Jag kan alltså inte förstå om klockan är åtta på kvällen eller åtta på morgonen dagen efter. Jobbigt! Efter mycket förvirring hittar jag tillslut resten av lägret på stranden – klockan är åtta på kvällen. Ledarkollegan hade struntat i att väcka mig eftersom jag sett så trött ut.. Tackar.

  • Svara
    Anna-Yoga
    13 december, 2012 kl 23:43

    Vet inte om min kommentar publicerades så jag skickar den igen.

    Under en vårtermin i min ungdom bodde jag i ett studentrum i London medan jag studerade engelska och jobbade på en pub.

    Kvällen innan jag skulle flytta hem var det mesta nerpackat i mina väskor. I och med att flyget skulle gå runt lunchtid nästa dag kände jag ingen stress utan bestämde att det sista som skulle fixas såsom packa ihop sängkläderna, packa ihop de sista kläderna, slänga en del grejer, rensa min hylla i kylskåpet med mera kunde vänta tills nästa morgon.

    Så jag gick ut i köket och började små snacka med mina roomies. Det ena ledde till det andra och vi beslutade oss för att gå ut och äta en avskedsmiddag för mig eftersom det var min sista kväll de andra skulle stanna kvar över sommaren. Det resulterade helt klart i en något blötare kväll/natt än planerat. På ett eller annat sätt staplade jag in på mitt rum och ramlad nog ihop med ett magplask i sängen. Och ja ni vet att när man är lite lyret(?) så sover man rätt hårt. Och hårt sov jag. Väckarklockan hörde jag absolut inte. Jag sov och sov och sov.

    Av någon aneldning vaknade jag helt plötsligt och satte mig rakt upp i sängen. Vad är klockan?? VAD ÄR KLOCKAN!? Oh my God! Mitt plan lyfter om några timmar. Oh my God! Oh my God!

    Tur att jag typ inte bytte om kvällen innan så det var mest att slå ihop väskorna. Köket fick jag glömma. Sängkläderna? Allt som ska slängas? Jag hinner aldrig. Så jag fick banka hårt på min stackars grannes rum. Yrvaket kikar hon ut…”eeehhh ursäkta men kan du typ slänga min lakan åt mig och resten av grejerna som finns på mitt rum?” undrar jag med osande andedräkt. Jo men visst det kunde hon ordna…”eehh bra tack, tack och duuu, hej dååå jag åker nu” sa jag stressigt ”och förresten säg hej då till alla de andra från mig.”

    Ner för alltför många trappor. Lämna in rumsnyckeln. Ut på gatan. Oh noo (f*ck) vad väskan är tung. Det kommer typ ta hundra år att gå till tunnelbanan (taxi? fanns inte i närheten eller i mitt sinne). Jag mådde illa. Hann inte köpa något att äta. Det kändes som någon var inne i mitt huvud med en träklubba och slog. Munnen var som sandpapper. Magen vill vända sig ut och in. Läpparna klibbade ihop. Vad hände igår? Vad gjorde jag? Varför blev det så sent?

    Sitter tillslut på tunnelbanan ut till Heathrow och ja det har nog inte varit min roligaste tunnelbana-resa. Magen åkte upp och ner. Fyllefrossade och kallsvettades. Huvudet värkte. Men jag var på väg hem! Lite lätt ångest över hur jag lämnade rummet och att jag inte hann säga hejdå ordentligt men å andra sidan blev det en himlans kul kväll.

    Jag hann med planet. Jag smuttade på vatten hela vägen hem – det var typ det min kropp mäktade med…

    Hade kanske kommit upp i tid med rätt lampa…

  • Svara
    Anna-Yoga
    13 december, 2012 kl 23:45

    Jag har försökt posta min historia men den verkar inte gå igenom… ;(

  • Svara
    Anna-Yoga
    13 december, 2012 kl 23:48

    Under en vårtermin i min ungdom bodde jag i ett studentrum i London medan jag studerade engelska och jobbade på en pub.
    Kvällen innan jag skulle flytta hem var det mesta nerpackat i mina väskor. I och med att flyget skulle gå runt lunchtid nästa dag kände jag ingen stress utan bestämde att det sista som skulle fixas såsom packa ihop sängkläderna, packa ihop de sista kläderna, slänga en del grejer, rensa min hylla i kylskåpet med mera kunde vänta tills nästa morgon.
    Så jag gick ut i köket och började små snacka med mina roomies. Det ena ledde till det andra och vi beslutade oss för att gå ut och äta en avskedsmiddag för mig eftersom det var min sista kväll de andra skulle stanna kvar över sommaren. Det resulterade helt klart i en något blötare kväll/natt än planerat. På ett eller annat sätt staplade jag in på mitt rum och ramlad nog ihop med ett magplask i sängen. Och ja ni vet att när man är lite lyret(?) så sover man rätt hårt. Och hårt sov jag. Väckarklockan hörde jag absolut inte. Jag sov och sov och sov.
    Av någon aneldning vaknade jag helt plötsligt och satte mig rakt upp i sängen. Vad är klockan?? VAD ÄR KLOCKAN!? Oh my God! Mitt plan lyfter om några timmar. Oh my God! Oh my God!
    Tur att jag typ inte bytte om kvällen innan så det var mest att slå ihop väskorna. Köket fick jag glömma. Sängkläderna? Allt som ska slängas? Jag hinner aldrig. Så jag fick banka hårt på min stackars grannes rum. Yrvaket kikar hon ut…”eeehhh ursäkta men kan du typ slänga min lakan åt mig och resten av grejerna som finns på mitt rum?” undrar jag med osande andedräkt. Jo men visst det kunde hon ordna…”eehh bra tack, tack och duuu, hej dååå jag åker nu” sa jag stressigt ”och förresten säg hej då till alla de andra från mig.”
    Ner för alltför många trappor. Lämna in rumsnyckeln. Ut på gatan. Oh noo (f*ck) vad väskan är tung. Det kommer typ ta hundra år att gå till tunnelbanan (taxi? fanns inte i närheten eller i mitt sinne). Jag mådde illa. Hann inte köpa något att äta. Det kändes som någon var inne i mitt huvud med en träklubba och slog. Munnen var som sandpapper. Magen vill vända sig ut och in. Läpparna klibbade ihop. Vad hände igår? Vad gjorde jag? Varför blev det så sent?
    Sitter tillslut på tunnelbanan ut till Heathrow och ja det har nog inte varit min roligaste tunnelbana-resa. Magen åkte upp och ner. Fyllefrossade och kallsvettades. Huvudet värkte. Men jag var på väg hem! Lite lätt ångest över hur jag lämnade rummet och att jag inte hann säga hejdå ordentligt men å andra sidan blev det en himlans kul kväll.
    Jag hann med planet. Jag smuttade på vatten hela vägen hem – det var typ det min kropp mäktade med…
    Hade kanske kommit upp i tid med rätt lampa…

  • Svara
    Maria
    15 december, 2012 kl 00:23

    Mitt värsta försovningsminne är från några år sedan när jag läste i Lund. Vi skulle ha tenta kl 9, och jag hade varit uppe till småtimmarna för att tokläsa in det sista. Sen stupade jag i säng och satte klockan på 8. Prick 09:00 slog jag dock upp ögonen och stirrade på klockradion. Det är lite lustigt att kroppen faktiskt behagade vakna av sig själv exakt kl 9.

    Med hjärtat i halsgropen kastade jag på mig kläderna, samlade ihop lite pennor (bra att ha när man ska skriva tenta) och högg ett äpple i farten. Trots stressen minns jag faktiskt cykelturen som därefter följde med ett leende. Frenetiskt trampande och säkerligen en gigantisk trafikfara flög jag fram på cykeln genom ett folktomt morgonsömnigt Lund. Till saken hör att det var lördag och studenter i allmänhet sover vid niotiden. Ja om de inte ska ha tenta och vinglar fram på en gammal damcykel samtidigt som de försöker tugga i sig ett äpple …

    Innan klockan slagit halv 10 öppnade jag dörren till tentasalen och fick därmed lov att faktiskt skriva den där tentan. Jag klarade den med en poängs marginal. Lite tur ska man väl ha i försovningsoturen!

  • Svara
    Mia
    16 december, 2012 kl 11:26

    Jag hae en sådan och kan intyga att den FUNGERAR!!!
    Helt enkelt underbart när man har svårt att vakna på morgonen och inte är helt vaken förrän man jobbat i typ 2 timmar. Ja det är så när man inte är en morgonmänniska. Varje dag började lika illa med en kropp och hjärna som skrek jag vill inte. Skaffa en klocka som lyser; den gör under!!

  • Kommentera