Idag är det dags för Joggs ultraintervaller. Inte för mig, men för andra. 10 km med start var tredje timme under ett helt dygn. Och det spritter lite av nostalgi i hela min kropp.
Good old days…
För två år sedan stod jag själv redo för utmaningen. Efter månader av förberedelser tillsammans med bästa träningsvännerna var det äntligen dags att öppna dörrarna till vårt alldeles egna ultra-event. 25 personer. En sovsal. Lunch, middag, mellanmål, och frukost. Mat tills magen stod i alla fyra hörn. Likasinnade galningar med sinne för roliga utmaningar. Vi slet, vi hade ont, men mest av allt hade vi roligt.
Vi samlade dryga 46000 kronor till Alzeimersföreningen och planen var att göra en favorit i repris året efter. Men saker kom emellan och projektet lades ner.
Nu känner jag mig dock lite sugen igen. Vem vet när Kävlinge får sina nästa ultraintervaller…
Kanske fortare än ni anar. Gör er redo. 2013 blir ett bra löparår!
5 Kommentarer
Johanna
16 november, 2012 kl 16:23Jag är fortfarande avundsjuk på ert evenemang 2010. Jag sprang också ultraintervallerna det året. Ensam. Hela dygnet. Jag minns det med ångest än idag.
Västgötskan
16 november, 2012 kl 21:09Ultraintervaller är GALET imponerande!
Jag tror jag hade pallar med 2 st. MAX! Haha! ;-)
Olle
16 november, 2012 kl 21:56Jag vill oxo vara vältränad!
martunia
16 november, 2012 kl 23:53Snacka om utmaning. Galet tufft och galet häftigt! Förstår att du är sugen. Jag hade dött efter 2-3 stycken, men tanken känns lite lockande. Skräckblandad förtjusning.
annamarkelin
17 november, 2012 kl 14:43Å jag som tyckte att 10 mil på 10 dagar var lite slitigt … :) Vilka tider du fick ihop! Imponerande.