I mitt vanliga liv promenerar jag nästan aldrig. Varför gå när man kan springa liksom?
Idag blev jag dock våldsamt promenadsugen…
Pälsar på mig och går ut i den skånska stormen. För första gången på 33 dagar väntar en utflykt längre än sträckan från huset till bilen.
Går med raska steg och njuter av den friska luften. Njuter av känslan att röra mig. Njuter av att känna värmen komma.
Skogen är underbart höstig och fin. Jag har ju liksom missat hela hösten. Inte sett allt det gröna förvandlas till färg. Har haft nog med min hosta och min feber.
Förlänger stegen och går med kraft. Känner mig stark och levande. New York känns plötsligt inte omöjligt. Vill så gärna.
Efter 5 km är jag trött på framsida underben. Vilket skämt. New York kanske inte är så troligt ändå. Velar lite till. Och njuter av promenaden.
Förmodligen den skönaste promenaden någonsin. I’m alive!
5 Kommentarer
mammaspring
25 oktober, 2012 kl 22:18Otroligt vackert! Önskar så att du kunde få vara i toppskick just nu!! Styrkekramar!
Linatriathlet
25 oktober, 2012 kl 22:21Vackert!!!
Skönt att du känner dig levande! Jag håller fortfarande mina tummar hårt för dig!!! Styrkeenergikramar!!
Västgötskan
26 oktober, 2012 kl 09:08Skönt att du mår bättre. Jag brukade tycka om att promenera, men efter att jag började springa för 2 år sen så säger jag som dig; varför liksom? Haha! :-D
Emma
26 oktober, 2012 kl 11:42bra jobbat!! när jag hade varit ordentligt sjuk så tänkte jag – åh promenad, vad härligt!, första gången utomhus (förutom att ta bilen till vårdcentralen) på en bra stund. då orkade jag 700 meter (ja vi mätte ;) stödd på min sambos arm. tänk att kroppen kan bli så sjuk, det är lite skrämmande. Så jag tycker 5 kilometers promenad är ett bra tecken!
och ja maran finns kvar, kroppen ska du bo i och använda länge än!
Prralin
26 oktober, 2012 kl 19:07Det är inte så dumt att promenera heller, eller hur? :)