Önskar jag kunde glädjas åt ovanstående inlägg på New York Marathons facebooksida.
Men jag känner ingen sprudlande förväntan. Jag känner bara stress över att dagarna går alldeles för fort. Över symptom som inte förändras. Över att kanske tvingas TITTA på mitt livs första New York marathon. Är det ens lönt att åka dit?
Vissa dagar känns det mer orättvist än andra. Idag är en sån dag.
15 Kommentarer
Joanna Sörensen
11 oktober, 2012 kl 08:20Usch o fy – lider med dig :-( Hjälper inte penicillinen nåt då??
Anna
11 oktober, 2012 kl 15:14Nepp. Märker ingen bättring. Börjar kännas utsiktslöst det här…
lanttolife
11 oktober, 2012 kl 08:42Jag känner med dig, var med om en tvåmånaders influensa i början av det här året och ville bara gråta till slut. Efter två pencillinkurer som inte tog så tryckte jag i mig proviva, toppade min juice med Holistics Reds, sov MASSOR och varenda kväll låg jag i sängen och gick igenom kroppen och kände och såg mig själv vakna upp frisk, glad och stark och till slut gjorde jag det!
Starkare och snabbare än någonsin! På riktigt så tror jag det var precis vad kroppen behövde, även om jag kände för att SLÅ TILL personer som sa det åt mig under min hosta… Så nu är jag sådär äcklig själv och säger att det är din kropp som ser till att få det den behöver för att kunna prestera precis som ditt huvud vill i NYC. Så fokusera på att vila dig i form och gör bara roliga saker så kroppen fylls med energi. Största krya på och lycka till kramen!
Anna
11 oktober, 2012 kl 15:17Två MÅNADER???? Jag har beställt reds, för när penicillinet ändå inte funkar får vi gå på det tunga artilleriet:). Tack för din pepp, behövde den!
Jenny
11 oktober, 2012 kl 09:03Åh jag lider med dig, verkligen! Surt och trist värre ju! Skickar en hel hög med styrkekramar!
coyntha
11 oktober, 2012 kl 09:17Oh Anna! Jag lider också med dig. Det är så jobbigt att bara läsa hur du mår. Men son Lanttolife säger, det är kanske vad din kropp behöver nu. Det har varit lite för mycket kanske? Ät bra, sov mycket och fyll på massa bra energi.
Det kommer att gå bra!!
Du kommer att springa ditt bästa maraton någonsin!
Krya på dig!!
kramar
Anna
11 oktober, 2012 kl 15:18Bästa marathon någonsin är nog att ta i, jag är glad bara jag får springa. Spelar ingen roll om det går i snigelfart, bara jag får springa och uppleva känslan! Tack för din omtanke!
Vesna
11 oktober, 2012 kl 17:22Anna kände liknande inför mitt första Lidingö eftersom jag op foten i aug o inte tränat tillräckligt. Var också tacksam för att bara ta mig igenom alla backar. Med din bakgrund kan du ’ta dig igenom’ en mara anytime o frisk hinner du bli. Din kropp kommer att vara laddad till tusen. Sedan ett litet tips som inte kan skada i alla fall: Massor av vitlök. Lagar mat med vitlök i nästan allt o ökar dosen när jag är sjuk. Luktar inte så gott men vi medelhavbor är nästan aldrig sjuka länge heller. Släpp tanken på det sjuka så är du snart igenom. Många kramar o jag tror på dig till 100 procent. Du kommer att vara med. Lovar!
Linatriathlet
11 oktober, 2012 kl 09:30Jag håller tummarna stenhårt för dig och skickar massa energi och styrkekramar!!
Daniel
11 oktober, 2012 kl 09:54Jag håller verkligen tummarna stenhårt för dig!
Hinner du bra bli frisk till loppet så är det inget bekymmer. Du har en bra grund att stå på även om du inte fått till sista träningen. New York är också ett lopp man ska uppleva så ställ om eventuella målsättningar och fokusera istället på att ha en grymt skön mara med bästa publiken. Kanske kan ni också ändra lite i shoppingstegen och göra den liiiite snällare? ;)
Sitt lugnt i båten för än finns det tid kvar att bli frisk. Styrkekramar!!!
Fredrik
12 oktober, 2012 kl 09:31Bara att få åka till NY ligger högst upp på shoppingstegen så Anna toppar hur hon än springer ;-)
pernillabredolt
11 oktober, 2012 kl 09:57Fy fasiken vad surt! Men klart du ska åka till NYC!
Ingmarie
11 oktober, 2012 kl 10:51Åh! Sötaste Anna. Jag förstår dig. Absolut ska du åka! Om hjärtat vill…
Knasigt. Jag vill men ”kan” inte…
KRAM
minatraningstajts
11 oktober, 2012 kl 12:33Jag håller tummarna för dig och för att Sofies tanke stämmer. Så tänkte i alla fall jag också när jag hade lungan i våras. Plus att jag verkligen hann tänka igenom upplägg och sånt och kom tillbaka ganska klarsynt efter sängtiden. Och väldigt, väldigt peppad och lycklig över att vara tillbaka. Fast jag vet att det är en klen tröst nu.
Anna
11 oktober, 2012 kl 15:31All tröst är bra tröst. Tack för din omtanke!