Tällberg halvmarathon är nog det vackraste jag sprungit. Detta hindrade mig dock inte från att hata backarna från och till…

Startklar

Kommer till nummerlappsutdelningen i god tid och hinner både byta om och sträcka ut kroppen till dess vanliga längd efter bilresan. Spanar in startfältet. Alla ser starka ut. Ingen har kjol…

Värmer upp och får håll, bådar gott det här!

Starten går och trots att jag står i andra raden framifrån kommer jag i väg katastrofalt dåligt. Hamnar bakom två pratande killar som lägger sig som en vägg framför mig.  Fredrik och barnen håller på att missa mig då de tror jag sprungit förbi för länge sen.  Fyra bakifrån är inte där jag brukar ligga.

Sen i starten…

Första kilometrarna går nerför och det är bara att rulla på. Vet att banans högsta punkt kommer på 5,2 km och sparar mig lite för att inte riskera att dö backdöden tidigt i loppet. Backen är lång och suger rejält i benen. Storgatan i Kävlinge känns plötsligt som en mikroskopisk lutning jämfört med vad Tällberg har att erbjuda.

Nerför igen. Tack hejarklacken för all pepp!

Backarna må kännas pestiga men de är ju samtidigt en förutsättning för att få den fantastiska utsikten. Så det är bara att bita ihop och tugga vidare. Kilometertiderna diffar med över minuten beroende på om det går upp eller ner, men frågan är om inte ner är värre än upp. Att bromsa sliter och att helt släppa bromsen vågar jag inte i de brantaste nerförsbackarna.

Jag har ingen målsättning vad gäller tid utan satsar istället på att komma förbi så många tjejer som möjligt.  Har en seg tjej framför mig under hela loppet som verkar omöjlig att plocka in på. Jag bestämmer mig att jag ska göra en Lisa Nordén. Jag ska vara i fatt henne på mållinjen och Fredrik ska ta målfotot. Sida vid sida. Jag SKA ifatt. Minst.

Plockar ett par placeringar efter sista uppförsbacken vid 14 km och när 3 km kvar är jag ifatt tjejen TJEJEN. Lägger mig bakom och samlar kraft. Tar sedan draghjälp av en kille som drar mig förbi och sista biten in i mål. Han är snabb och jag får kriga för att hinna med. De sista tre km blir därför en jobbig historia trots att banprofilen såg ytterst trevlig ut just där.

Summa summarum: ett jättefint och jättejobbigt lopp. Spontanlöpning när det är som bäst! 

Nu sova ikapp lite…