Mora 06.00. Väckarklockan ringer. Gröt och ihoppackning för busstransport till Sälen. Lindar in cykeln i en snygg Bratz-filt innan den lämnas i händerna på DHL. Håller tummarna för att den ska komma fram i cyklingsbart skick.
Sälen 09.00. Bussen framme men inte DHL. Hinner avverka bajamaja-bestyren i lugn och ro. Fortfarande ingen DHL.
09.30. Börjar bli nervös. 50 minuter till start och fortfarande saknas både cykel och nummerlapp. Skickar i väg Fredrik för att hämta min nummerlapp medan jag väntar på cyklarna. Tajmingen klockren, Fredrik är tillbaka samtidigt som cyklarna kommer. 10 minuter innan start står jag i startfållan. Frågar en funktionär om det går bra att starta senare och får ok. Startar tillsammans med Fredrik kl 10.35 och slipper orosmomentet att försöka hitta varandra längs banan i myllret av folk.
Loppet börjar med 2 km backe. Uppför. Från första tramptag känner jag mig grymt stark. Matar på i uppförsbacken och passerar cyklist efter cyklist. Jag känner mig väldigt sällan stark när det gäller cykling, men känslan är underbar. Fredrik är chockad över min framfart…
Första två milen är lättåkta och humöret är på topp. Hoppar över både Smågan och Mångsbodarna. Tuggar på. Stark.
Strax efter 20 km börjar det. Groparna from hell. Det hoppar och skakar till förbannelse samtidigt som mer vana mtb-folk tok-kör förbi till höger och vänster. Jag är rädd. Passerar Sara som känner likadant.
Efter 5 km av näradödenupplevelse når vi asfalt. Underbara asfalt. I en evighetslång uppförsbacke kör vi förbi alla miljoner människor som precis blåst förbi oss. Jag är lika stark på asfalt som jag är feg i skogen. Hulken möter Lille Skutt. Typ.
Under nästa skräck-avsnitt vurpar Fredrik och slår upp läskiga sår på underben, armbåge och tumme. Vi får stanna i Risberg (35 km) för omplåstring. Medan Fredrik blir tvättad och plåstrad passar jag på att frossa i blåbärssoppa och släta vetebullar. Gourmetmat i all ära men finns det något godare än blåbärssoppa och vetebullar???
Fredrik som är lite rädd för sitt eget blod mår illa men biter ihop. Vi tar sikte på Oxberg och trampar vidare. Halvvägs dit passerar vi Evertsberg och njuter därefter av en fantastisk nedförsbacke på asfalt. Underbart att slippa skaket i underarmarna för en stund.
Tiden går fort. Fyller på blåbärssoppa-tanken i Oxberg och plötsligt är det bara 29 km kvar. Jag har inte en enda gång känt mig trött eller slut på energi. Allt flyter och nu har vi målvittring.
Med 10 km kvar börjar huvudet tröttna lite. Kroppen är stark men de där eländiga groparna tär på tålamodet. Vill cykla asfalt…
Passerar Eldris (86 km) och nu är det bara nerför kvar. Fredrik verkar ha drabbats av hemlängtan och kör som en galning. Jag som är lite fegare får tänja på mina våglighets-gränser för att hänga med. Sicksackar mellan spåren, stundtals utom kontroll. Hinner ifatt och ber om lite långsammare tempo. Har jag inte kraschat än behöver jag inte göra det nu…
Plötsligt ser jag kyrkan i Mora och vet att stunden är kommen. Nu ska jag få passera under den klassiska Vasalopps-skylten. Fredrik lägger sig bakom för att filma mig på målrakan. Ser barnen och mamma längs vägen och blir alldeles glad. Vinkar samtidigt som benen ökar farten. Fortfarande pigga och glada.
Effektiv cykeltid 4:03. Officiell tid 4.26.41.
Klassiskt hjälm-smutsig…
Cykelvasan blev en spännande upplevelse, en känslomässig berg- och dalbana, där jag stundtals kände mig så himla bra, men lika ofta räddast i hela världen. Att bli omcyklad av en klunga tokfokuserade cyklister samtidigt som man inte har någonstans att ta vägen är minst sagt läskigt.
Men det är som att föda barn, man glömmer så lätt. Just nu känns det faktiskt som jag skulle kunna tänka mig att göra det igen ( inte föda barn då alltså…). Och för den underbara blåbärssoppan hade jag kunnat ta det på skidor också. Men det skulle jag aldrig någonsin säga offentligt…
Det där var riktigt grymt cyklat! Grattis!
Tyckte själv att det var svårt att hålla hastigheten uppe då jag körde 45-kilometaren igår. Såg dessutom två riktigt läskiga olyckor med mycket blod så jag undrade vad det var för dödslopp jag hade gett mig in på.
Tyckte dock att det var riktigt skojigt och är redan sugen på mera cykling
Härlig race-report, ni verkar haft en bra dag och jättebra tid.
Grattis! Riktigt bra jobbat!
Åh vilken härlig historia – tack för att jag fick hänga med hela vägen! Grymt jobbat Anna!!!
Grattis! Hoppas få se dig medverka i Vasaloppet snart! På SKIDOR!
Hehe, att jag alltid ska prata innan jag tänker… Fast ja, det kommer att ske, frågan är bara när!
Grattis och Bravo! Himla härlig läsning. Grioparna från hell var lite läskiga för oss rotälskare också, särskilt i hög fart nerför och kamouflerade i gräs!
Åh, vilket äventyr! Heja dig
!!!
Vad gott! Stort grattis. Och inte en ”nella” så långt ögat kunde se, eller hur?
Hmm, hamnade som ett svar. Jaja, tror mitt meddelande når fram ändå.
Inte en endanellamen många vassastenar…
På skidor kan man ramla utan att det gör ont
Och det är ju så roooligt!
Härlig racehistoria! Bra jobbat båda 2! Blåbärssoppa går ju att fixa utan ett par brädor under fötterna.
Fast det är inte gott utan skidorna. Eller cykeln…
Grymt jobbat och bra kämpat i vimlet och balnd groparna! Det är som jag på obanad terräng, där är jag så försiktig att alla susar om mig, sen när man kommer ut på slätare stigar så kommer jag farande igen
Hoppas Fredrik inte blev allt för blåslagen.
Vilken härlig läsning!
Bra kämpat:)
Tack alla!!!
grymt anna. du överlevde och du gjorde det!!!! hoppas fredrik är okej också!
Grattis!!! Supergrymtbra jobbat!!!
Tack för omtanken. Nog är jag blåslagen, men mår helt ok. Anna sköter såromläggningen med bravur!
Spännande läsning och bra redovisning av Fredriks bistra min. Nu förstår jag vitsen med Cykelvasan (inte så lätt om man bara cyklat 10km på MTB själv!)…nio mil verkar inte alls som en kort sträcka!
Har själv funderat på Vasaloppet, så det är bara att säga till (-;
ps. Lite problem med aspect ratio i sista bilden. Leendet blir väldigt stort! ds.
Haha, så går det när man bloggar från en miniliten dator, då upptäcker man inte konstiga bilder… har ändrat nu men jag ser nästan lika galen ut
Vasaloppet sa du???? Tur att det är fullbokat nästa år, så jag får en anledning att skjuta lite på det. Jag och min stora mun
Så kul att läsa racerapport! Det gick ju jättebra för dig!
Lite läskigt ibland, men visst var det kul? Jag är jätteglad att jag cyklade.
Men som du säger asfalt är inte så dumt
Det var kul hela tiden utom den värsta sträckan innan Risberg när jag fruktade för mitt liv
Älskade känslan av att känna mig stark uppför. Det är inte ofta det händer… Bra jobbat själv också!!
Jätterolig läsning och vilken supertid! Klart inspirerande! Såg också hur många hade det tufft nerför. Men det är bara att ta sig ut och ha roligt i skogen så kommer du uppskatta de skumpiga nerförsbackarna mer än nått annat
Det ger en hyfsad kick att flyga förbi alla i nerförsbackarna, oavsett underlag på CV. Sen att man såg era ryggar när det var plant, uppför eller asfalt är en annan femma 
Lycka till nästa år!
Nästa år ???? Eeehhh, låt mig sova på saken!
Pingback: Taggtråds-Johnny och jag | Nice wins nothing
Härlig rapport! jag som funderat på att köra den någon gång blev lite avskräckt av terrängbeskrivningen dock:)
Härlig rapport! jag som funderat på att köra den någon gång blev lite avskräckt av terrängbeskrivningen dock:)
Nej bli inte avskräckt! Vågar jag så vågar du. Det var riktigt jobbigt ett avsnitt innan risberg (då jag var rädd på riktigt). Annars var det mestadels överkomligt. Men jag ska ärligt säga att det var lite trixigare än jag hade väntat mig. Inte med rötter och större stenar, för det fanns nästan inte alls, men gropigheten i marken har jag inte stött på någon annanstans så det var nytt, främmande och svårcyklat.
Stort grattis! Det verkar ändå lite roligt att cykla mtb