Idag har jag varit på ställen jag helst sluppit. När det var som värst slängde jag cykeln, larmade av en radänga svordomar och avslutade med ett “JAG VILL INTE VARA HÄR!” i hög falsett.
Det var efter kilometervis av icke cyklingsbar terräng, toppat med oändlig träskmark och en mtb-vurpa rätt ner i geggan. Ensamma och utelämnade bland ivrigt blodsugande myggor, där tankarna som cirkulerade handlade allt mer om träsktroll än om cykling. Om risken att sjunka ner och bli kvar i träsket, sugas upp av underjorden och försvinna. Om stackars föräldralösa Alva som inte skulle bli hämtad på Bromma…
Jag älskar min mountainbike men jag är ingen mtb-cyklist. Jag är en grusvägscyklist. Hyfsat preparerade stigar och motionsspår funkar också. Men jag vill ha kontroll. Jag gillar inte överraskningsmomentet i att plötsligt i slutet av en brant nerförsbacke mötas av tvär sväng i lervälling. Eller ännu värre – stenblock.
Jag vill kunna bränna på utan att vara rädd för vad som dyker upp. Vilken tur att det finns gott om sånna möjligheter också! Grusvägscyklist – that’s me!
Helgen är nu till ända. Det har blivit mycket träning, 15 mil mtb och 26 km löpning, men minst lika mycket mat. Så här blev gårdagens middag:
Förrätt: Ceviche med piggvar, pilgrimsmussla, lax, sötpotatis, rabarber, koriander och lime. Huvudrätt: Kalvfilé med skink och nässellasagne, salviasmör, prosciutto och citronsky.
Efterrättsbuffé. Say no more. Blev några vändor till efter denna…
Hela gänget samlat för middag: Åsa, Viktor, Jessica, Jaime, Sara, Kent, Sofie, Hans, Sofy, Fredrik och jag. Alla inte med på bild dock…
Summa summarum. En kanonhelg på Högbo Brukshotell, med utmärkt mat och goda träningsmöjligheter. Hit kommer jag gärna tillbaka.
ja vad fasen gjorde ni där ute?? kanske skulle tagit några varv till på tian ändå…
tur att ni hittade hem igen! 
Haha, tian är min bana. Helt klart. Jag skulle ha stannat där…
Stenar kan vara luriga – men attans de är ganska kul ibland med. Underbart härligt att få träffas i helgen!
Det samma! En vacker dag ska jag bli så där sjukt modig som du! Fast det tar nog några miljoner varv på tian innan jag ens vågar tänka tanken
Kanske börjar du älska svårare underlag än grusväg någon gång? Eller så gör du inte det. Tänker på mig själv och mina in-lines. Jag som älskar och är riktigt bra på att åka skridskor på hur knölig is som helst blir rädd på in-lines så fort det lutar lite nerför. Finns liksom ingen bra bromsteknik. Inte som på is. Och där jag bor är det backigt. Jag kom aldrig över den där tröskeln. Kanske ska ge det ett nytt försök när jag tänker efter.
Inlines är farliga ting. Jag åker bara på cykelvägar som är helt plana och inte slutar i korsning med stor väg….
Oh, haha, låter som mig när jag irrade ut på sörmlandsleden förra veckan. Bestiga berg med cykeln var inte min grej, men grusvägarna och skogsvägarna… ja tack! Även breda stigar utan de där allra största gigantiska rötterna och stenarna funkar. =) Kul att det blev en bra helg ändå och ja… den där efterrättsbuffén alltså…
Grusvägar och skogsvägar är hur kul som helst! Vi verkar ha samma smak
Haha, efterrätten… den glömmer man inte i första taget! Mumma!
Det låter livsfarligt! Tacka vet jag asfalt! Och raka vägar, haha
Haha. Asfalt har också sin charm. Gärna om vägen går i skogen. 90-vägar är inte lika kul alltid
Jag håller till viss mån med! Hatar när man inte riktigt får in flytet i cyklingen för att det är så mycket stök och överraskningar. Men jag antar att jag fortsätter att cykla ändå för att jag liksom hoppas att det blir bättre.
jag är precis likadan. Stigar funkar också OM de är rot-sten och stubbfria.De riktiga MTB:arna bara skrattar åt mig när jag undrar om det finns lopp utan de där attiraljerna på marken…
Dessi, Ingmarie- aaah, skönt att det inte bara är jag som tycker det blir för besvärligt ibland…
Högbo låter ändå som ett grymt träningsställe, det kanske är där mitt nästa läger ska vara…
Emma – det var jättefint! Övertygad om att du skulle trivas! Jag kommer lätt åka dit fler gånger!