Trött, tröttare, död…
13 km snabbdistans (inklusive backen from hell) på förmiddagen har ännu inte lämnat min kropp. Benen burrar, huvudet är tomt. Jag är trött i varenda cell. Så där trött att det inte ens är skönt. Det krävs nog en fudgy brownie för att få mig på banan igen. Tur att det står just en plåt med sånna i ugnen…
ooooh, spännande!
Vilken backe är det? Det brukar bli skönt när man fyllt på depåerna och nannar kudde en stund.
Här ute på landet… Vid Dagstorp strax utan för Kävlinge. Den tar liksom aldrig slut…
Galet! Själv har jag aldrig någonsin sprungit mer än 8km sd. Idag 5 och det räckte väl. Vad är du gjord av?!
Fast jag håller inte samma fart på 13 km som på fem…. Håller mig kring tröskelpuls och det funkar kring en timme för mig. På 5 km hade jag klivit över tröskeln och jobbat, men det var inte avsikten med gårdagens pass. Jag som slaviskt följer min bok
Och för att svara på den andra frågan är jag för tillfället gjort av fudgy brownies… 
13 km!!!! Bara så där! Wow! Men särskilt död ser du inte ut. Tvärtom!