Aktuellt Race reports

Stockholm marathon 2012 – en nära döden-upplevelse

Väder Sthlm marathon

5 grader. Ihållande regn. 10 m/s och 19 i byarna. Sug på den…

Bestämmer mig efter mycket velande för underställströja och väst. Drar på en sopsäck innan start för att spara så mycket värme det bara går. Väntan på startskottet känns oändlig och vi vill bara komma igång, börja nerräkningen.

GOPR0607

Vi håller ett lugnt och beskedligt tempo, andningen är inte påverkad alls och vi snackar oss igenom de första 15. värmen kommer igång relativt snabbt och regnet bekommer oss inte.  Vet inte om det är regnet som gör mig så kissnödig och på Norrmälarstrand får jag för första gången i livet uppsöka bajamaja under ett lopp. Det är varmt och skönt där inne och jag har ingen brådska ut. Passar även på att knyta om skorna som för ANDRA gången gått upp…

image

På Gärdet börjar utmaningen. Motvinden blåser rakt i ansiktet och regnet känns som småspik mot huden. Jag är genomvåt om fötter och händer och känner hur jag gradvis blir allt kallare. Ett andra toalettbesök avverkas men händerna duger inte till att få i ordning  på kläderna efteråt. Finns ingen motorik.

Ju längre tiden går, ju mer fryser jag och till sist fryser jag så jag mår illa. I ett försök att få eländet överstökat så fort som möjligt ökar jag hastigheten men Fredrik bromsar mig. Hans vader har checkat ut, de vill inte vara med längre.

Vid 23 km står en nykissad tjej som inte får upp byxorna. Med halva rumpan bar försöker hon styra sina händer men de lyder henne inte.

Strax innan 30 km hugger det i Fredriks knä och han överväger att börja gå. Jag informerar honom om att jag måste lämna honom om han börjar gå, jag kommer aldrig att överleva kylan gående. Han biter ihop, svär några väl valda meningar och fortsätter.

image

På Västerbron kommer motvinden igen. Vet att vi får medvind bara vi är över. Tuggar på. Meter för meter. Nu vill vi bara i mål.

På Norrmälarstrand ska jag fiska upp en gel ur bakfickan. Tar av mig vanten och sen börjar dagens svåraste uppgift – att ta på den igen. Jag får tummen i långfingret på vanten. Två fingrar i samma finger.  Det finns inte en chans på jorden att jag ska få på vanten igen. Utan vante förfryser jag och dör. Två personer, en vante, till slut går det.

image

Vid det här laget har jag tappat all känsel i benen. Jag känner kanten på mina boxertrosor men därunder känns inget. Jag tror att jag tappat byxorna och måste med jämna mellanrum kolla ner och försäkra mig om att det sitter kvar. Hade ju varit pinsamt annars…

Jag är trött i vaderna men känner mig vid god vigör, om än halvt djupfryst. Vill bara mata nu. Kopplar på autopiloten och bara tuggar. 4 km kvar. 3 km kvar. Det är nära nu. Farten ökar. Känner en enorm lättnad, vi kommer fixa det.

Med en km kvar drar vi upp tempot ytterligare. Glider in på Stadion med full kraft. Jag är iskall men jag är stark. Har aldrig känt mig stark på Stadion tidigare. Nu rockar vi.

Euforia ur högtalarna. Publikens jubel. Jag ler, vinkar, vill highfajva hela världen. Njuter av att uppleva stämningen med orken i behåll.

Tar emot våra medaljer och skyndar vidare mot Östermalms IP. Går med raska steg för att hålla värmen. Föreslår att vi ska jogga men Fredrik tycker det är en dum idé…

I trapporna ner till ÖIP grimaseras det vilt men för första gången skuttar jag ner. Skyndar oss att hämta finisher-tröjor och våra inlämnade väskor. Skyndar in i omklädningstältet för mitt livs mest komiska upplevelse.

I omklädningstältet står vi i långa rader, alla utan någon som helst styrsel på sina kroppsdelar. Att knyta upp min skor tar 5 minuter styck. Jag får pausa efter 3 minuter och samla ny kraft. När jag tar tröjan över huvudet fastnar jag. Kommer varken ut eller in. En funktionär kommer förbi och hjälper till.  Grannen till höger får hjälp att ta av sport-bh:n och sekunden senare är hon hos mig för att sätta på min torra bh. Min kompressionsstrumpa fastna halvvägs och jag börjar nästan gråta. Funktionärerna får fortsätta sina hjälpinsatser.

Efter en smärre evighet har jag alla torra kläder på plats. Möter upp med Fredrik och siktar in oss på varmkorven. Har aldrig lyckats äta en varmkorv efter målgång, men idag smakar det gott med lite varmt. Problemet är att pricka munnen med korven. Händerna skakar och det är tur att jag inte har ketchup på…  prickar minst lika ofta kinden!

I eftermaraton-trappan (film kommer) skuttar jag ner för första gången ever. Det är värre med Fredrik. Han ser ut som jag brukar…

image

Skakar hela vägen i tunnelbanan. Armarna skakar. Benen skakar. Tänderna skakar tills jag får träningsvärk i käkarna.

image
Regn på linsen och knallblå läppar…

Det tar nära 2 timmar efter målgång innan jag är varm igen.

Det här är utan tvekan det värsta jag gjort. Har aldrig frusit så mycket någonsin och hoppas att jag aldrig mer ska råka ut för det.

3.54.18 inklusive tre toalettbesök och två skosnörningar.  PB för Fredrik med 14 minuter. För mig blev det PS (personsämsta) med 7 minuter. Som väntat och helt enligt plan. Nästa gång jag ska njutnings-jogga ett marathon ska jag dock välja ett helt annat väder…

Over and out.

27 Kommentarer

  • Svara
    Fredrik
    2 juni, 2012 kl 22:49

    Jag är tacksam för att jag lyckades bita ihop för att undvika den skilsmässa som du så vänligt informerade mig om, i händelse av att jag skulle få för mig att gå dvs.

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2012 kl 07:27

      Du var grym! Och din tröja skön efteråt! Så här ska inte skiljas :)

  • Svara
    Lotta
    2 juni, 2012 kl 23:06

    Herrejäklar! Vilken bedrift att ni ändå genomförde loppet. Jag är glad att min kropp inte ville springa detta året. Jag tyckte det var kyligt förra året. Väl kämpat!!

  • Svara
    Ingmarie
    2 juni, 2012 kl 23:20

    But you did it! Och nu är det gjort. Nu kan det bara bli bättre. :-)

  • Svara
    Ingmarie
    2 juni, 2012 kl 23:21

    P.s. Att vara funktionär var MINST lika kallt… Och tog mycket längre tid.

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2012 kl 07:29

      All eloge till funktionärer och hejarklackar! Er uppgift måste varit minst lika hemsk! Tänkte komma förbi och hälsa men kunde inte stanna ute en minut mer än nödvändigt! Hoppas du också hunnit tina!

  • Svara
    Helena Z
    2 juni, 2012 kl 23:36

    Jag hade kompressionsstrumpor, tights som slutade mitt på låret, klubbtröjan (kortärmad) och en keps. Trodde jag skulle förfrysa händerna. Resten funkade OK under omständigheterna. När jag fått mini-barsen (vid 28-29 km) i handflatan krävdes det en rejäl viljeansträngning för att förmå fingrarna att greppa dem… I tältet lyckades jag ta både av och på mig utan missöden – inte illa :-) På väg mot tunnelbanan såg jag hur alla som sprungit skakade för glatta livet. Idag byggde pannben!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2012 kl 07:31

      Grymt bra jobbat igår! Jag riktigt känner hur pannbenet växt. Kommer inte få plats i mössan! Men mössa ska man väl ändå inte behöva i juni… Eeeh…

  • Svara
    Elin
    3 juni, 2012 kl 01:06

    Jag sprang min första marathon idag och hade inte någonting att jämföra med så för mig var det den bästa löprundan i mitt liv! Jag hade siktat på 4:15 vilket dom flesta var ett lite väl högt mål för en förstagångare,rökare +30 och 1,64 lång, men jag lyckades klara det på 4:17 vilket jag inte hade en aning om då jag hade både en 4:15, 4:00 och en 3:45 flaggperson bredvid mig sista km. Jobbigast var när jag var tvungen att stanna och hålla i mig på västerbron varv 2 för att jag på riktigt blåste in i mellanräcket! Mina händer la av efter 10k så jag sprang resten av loppet och höll ofrivilligt tummarna!banan, bars och dextrosolen la jag snyggt på handen för att på ngt märkligt och kladdigt vis pressa in det i munnen då och då, så jag befarar att det finns bilder eller filmklipp på mig med div gult, brunt eller vitt mos i halva ansiktet :D men när jag tittar upp för att det är ett jäkla liv och inser att jag är på väg in på stadion börjar jag stönskratta och glädjetårarna fyller mina ögon, jag hade klarat det! Den känslan var värt allt!

    • Svara
      Anna
      3 juni, 2012 kl 07:33

      Haha, vi hade också bananproblem. Fredrik kletade ner hela kameran men banan och bilderna blev därefter! Jättebra krigat idag och jag hoppas du inte blev avskräckt! Marathon KAN vara underbart…

      • Svara
        Anonym
        3 juni, 2012 kl 13:00

        Nej jag är tvärt om frälst! Mina vänner med några maror på nacken sa att värre än gårdagens mara kan det inte bli och jag tyckte faktiskt inte det var så jobbigt, förmodligen för att jag hade ”runners high” från början till slut :-) Jag som älskar och ser fram emot långlöp varje gång är nu helt såld på det här! Bara att slippa camelbak:en, ha sällskap och toaletter längst med vägen gör det värt varenda krona! I nuläget sitter jag och fundrera på om man ska hoppa på halvmaran eller Lidingöloppet? Vissa säger att det är för nära inpå? Men midnattsloppet blir det iallafall :D

  • Svara
    Carina
    3 juni, 2012 kl 02:00

    Underbar beskrivning av tidernas kallaste Stockholm Marathon!!! Vi hade Linnea-fest nu ikväll och jag känner igen dina beskrivningar från de flesta som sprang idag. Stort grattis till att ha genomfört det… värre blir det liksom inte!! Kram!!

  • Svara
    Sarah
    3 juni, 2012 kl 09:48

    Det kunde varit en reseberättelse om hur det är på Nordpolen, men där finns det nog inga bajamajor. Superbra jobbat i storstans-helvetet!

  • Svara
    Ousa
    3 juni, 2012 kl 10:48

    Bra kämpat i det hemska vädret! Kul att få ta del av ditt lopp och dina upplevelser. Du ska se att nästa mara blir bättre, om inte varmare. *hoppas*

  • Svara
    Marie
    3 juni, 2012 kl 11:05

    Bra kämpat. Hur mår fötter/skavsår efter en kall runda jämfört med varm/torr?

  • Svara
    Andréa
    3 juni, 2012 kl 11:11

    Kul att få läsa din version. Min är lite liknande… Hemskt var det. Grattis igen till en enorm prestation!

  • Svara
    Ulrika
    3 juni, 2012 kl 11:28

    Vågen till dig (och förstås alla andra som genomförde loppet)!! Såg delar av det på TV och det såg fruktansvärt kallt ut… GRATTIS! :)

  • Svara
    Helena
    3 juni, 2012 kl 13:12

    Brrr….fryser av bara läsningen. Är så djupt imponerad över alla som tog sig i mål igår, jag klarade inte av mer än 90 minuter som publik, höll helt ärligt på att frysa ihjäl. Sjukt bra jobbat Anna (och Fredrik)!!!

  • Svara
    Fröken Strävan
    3 juni, 2012 kl 16:38

    Satan vad jobbigt att du frös så mycket, och otroligt starkt att genomföra när det kroppen börjar domna bort… Imponerande!
    Och helt klart ett bättre alternativ att fortsätta springa (om det går…) än att stanna och bli ännu kallare.
    Jag gjorde mara-premiär och har helt klart fått mersmak på Stockholm Marathon :D

  • Svara
    Västgötskan
    3 juni, 2012 kl 17:21

    Helt jävla galet och grymt gjort, Anna!!!

    Ursäkta, men skrattade gott åt din mening ”Jag var tvungen att kolla så byxorna satt kvar”. Hehe! Lite jobbigt läge annars… :-D

  • Svara
    A
    3 juni, 2012 kl 21:18

    Fy vilket vidrigt väder. Var i skrylle idag i shorts. Just saying :)

  • Svara
    L8
    3 juni, 2012 kl 22:24

    hihi, gärdetmedmotvind och södermälarstrandandravarvetmedännumermotvindtrorjag :-) samt en inbillad pågående hjärtinfarkt på Strandvägen strax för 3 mil, men det var nog bara lite trötthetsångest. ..Slutade på 5.12 – supernöjd !! Grattis alla som orkade runt.

  • Svara
    Ullis
    4 juni, 2012 kl 12:39

    Kakalös prestation! Alla deltagare var segrare i lördagens lopp.

  • Svara
    Katarina
    5 juni, 2012 kl 23:46

    Skrattade massor! Känner igen mig SÅ mycket! Inte få upp kläderna, inte kunna knyta upp skor, öppna påse, skaka, inte hålla dricka, inte tina upp – äta korv som jag normalt hatar…
    Men för mig gick det inte alls snabbt. Herregud vilken mardröm det var! Men så hade jag alla odds emot mig. Så glad att jag tog mig igenom detta. Aldrig mer frysa så här.

    Tack för dagens härligaste skratt och GRYMT(!!!!!!!!!) bra jobbat! Heja!

  • Svara
    Sanna
    10 juni, 2012 kl 09:05

    Jösses vad alla som sprang var duktiga och modiga och alltihopa! Själv satt jag hemma i soffan och kollade på det på TV. Skrattade gott åt reportern vars paraply vändes utochin. Och åt blicken en stelfrusen deltagarna gav honom (reportern) på västerbron när han sa ”Hur känns det? Hur känns det nu inför de nästkommande 3,5 (?) milen?”. Vilka kämpar!

  • Svara
    Träningsblogga-Ida
    27 maj, 2015 kl 18:04

    Åh. Det här var innan jag hade börjat springa och således innan jag hade börjat läsa bloggar om att springa. Detta var dagens läsning! TACK! Hann skratta och nästan gråta och skaka av sympatifrusenhet :D
    Vilken hjälte du är!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.