Min chef har varit i USA. Han kom hem med fakta om att typ 75% av alla som går på gym egentligen inte vill. De är bara där för att de känner att de borde. Fy fasen vad tragiskt. Som att jag skulle tvingas att knyppla 3 dagar i veckan eller gå på oboe-konsert…
Som träningsfantast har jag svårt att förstå att det kan kännas tråkigt att träna. Det är ju liksom det roligaste som finns. Men jag tror jag har kommit på svaret.
Det finns nämligen två sätt att träna.
1) Man kommer till passet 5 minuter innan. Kör passet och går hem. Alternativt springer en runda, glömmer att stretcha och stressar rätt in i vardagsbestyren igen.
2) Man skapar något socialt runtomkring. Planerar i förväg. Lockar med sina vänner. Träffar folk, umgås, utmanar varandra och bygger förväntningar.
Första alternativet kan bli bra, men glöms snabbt bort.
Andra alternativet blir så mycket mer. Stämningen och förväntningar skapas redan innan. Vilka ska dit? Man peppar varandra – idag ska vi köra järnet. Man lockas av varandras engagemang. Man tränar, men lika viktigt är att man stannar kvar efteråt och snackar. Och i det snacket råkar man bestämma någon annan rolig aktivitet som ska genomföras. Som får en att längta dit. Och i snacket som följer inför nästa aktivitet lockas ett helt gäng med. Att stanna hemma då känns ju helt fel. Som när man var liten och tvingades hem att äta när alla ens kompisar var ute på gatan och lekte… ni fattar.
Så nej det är inte tråkigt att träna. Det gäller bara att hitta rätt bekantskapskrets och rätt former.
Just nu längtar jag våldsamt efter en tremilare på skåneleden. Här är ett exempel på hur det går till för att locka mig, och bevisligen många andra:
19 Kommentarer
Sarah
20 mars, 2012 kl 15:17Det finns ett tredje sett att träna. Det är när man får innesluta sig i sitt eget oavsett vad man har runt omkring och oavsett träningsform. Ibland är det bara väldigt skönt att få träna ”osocialt”.
Fia FIT
20 mars, 2012 kl 15:40OJ så rätt du har! Jag har bara testat alternativ ett! Kanske dags för tvåan nu då när jag får träna igen!
Sara Jonsson
20 mars, 2012 kl 18:12Oh, jag håller också med! Det var sen jag flyttade till Helsingborg, hittade massa fina nya (tränings)vänner som träningen blev roligare än någonsin. Träningsdejtar nån kompis nån gång i veckan, minst och jag hamnar på pass och i träningssituationer jag aldrig trott. Kul som fasen!
+ att ha vänner som inte anser en va gaaalen bara för att man tränar minst fem pass i veckan är ju också rätt skönt..
Johan
20 mars, 2012 kl 19:03Nä men det är nedrans tråkigt att vara dyngförkyld och inte kunna träna alls. :-(.
Hoppas innerligt att jag kan följa med på skåneledenturen. Har väääääldigt svårt att se fram för mig att Daniel skulle lämna kvar någon. :-)
Camilla
20 mars, 2012 kl 20:08Jag är lite tudelad här och håller lite med Sarah här ovan. Tycker också det är skönt att träna ”osocialt” (här bör jag väl dock påpeka att jag trots allt nog är en utåtriktad person;). När det är full rulle runt omkring en mest hela tiden, både på jobbet och hemma, är det ganska skönt att vara ”för sig själv” den stunden man tränar, om gymmet så är fullt av folk. Därmed inte sagt att man inte dras med av ”goet” runt omkring en. Beror väl lite på vad/hur man tränar också. Sen är det ju iofs bara upp till en själv om man kommer sig iväg och har man då en tung dag i övrigt, kan det ju hända att det känns som en jobbig växel att hitta. En annan orsak till att det är skönt att träna ”osocialt”, kan iofs också vara att jag inte ännu känner att jag matchar dom riktigt tuffa och därför håller mig lite till min egen träning under tiden, medan jag tänker ”en dag skall jag också bli sån…”:)Så det kan ju kanske ändra efter en tid också…
Emelie
20 mars, 2012 kl 20:38Jag tränar gärna tillsammans med andra, men också gärna själv – dock inte ”åh nu gör vi det här så är det över sen” (annat än när det vankas intervaller, då erkänner jag att jag ibland tänker det är skönt, efteråt), utan mera bara jag och mig själv, för oss själva. Det är fint det med.
That said – har vi yoga-dejt på fredag? Och snart SKA här springas, vare sig vi har tid eller inte!
Fröken Strävan
20 mars, 2012 kl 20:43Absolut! Personligen tycker jag att det ganska ofta finns ett underliggande antagande att det är tråkigt att träna, och att det är nåt vi gör för att bli snygga, känns oss duktiga eller stärka vårt varumärke (jo, det är sant, det var faktiskt det senaste jag läste). Att träningen skulle kunna vara vald för att man älskar att träna verkar helt enkelt mindre troligt. Bara i senaste numret av Runner’s world hittar jag minst tre exempel på ”Du tar dig ut och springer fast du egentligen inte vill”, och då antar jag att de flesta läsare *vill* springa, men det verkar inte de som skriver anta, sorgligt nog.
Jag tänker att de som inte älskar att träna bara inte har hittat sin sport ännu, och det är på fullt allvar :)
Johanna Lans
20 mars, 2012 kl 22:10Hmm jag tränar sällan med någon eftersom jag känner mig mer som ngn som är ivägen eller inte lika bra. Så jag å hunden är en perfekt kombo, hunden har INGA krav :P
mammaspring
20 mars, 2012 kl 22:35Tränar för att få egentid! Tid som är min, bara min!
Anna (orka mera)
20 mars, 2012 kl 22:57Sarah – absolut! Jag tränar oftast själv faktiskt även om det inte lät så i inlägget. Men gottebitarna står för inspirationen och motivationen. Något man längtar till. Lite lyxmiddagen jämfört med vardagsmaten :)
Fia FT – klart du ska prova. Det är kul att nörda ihop med vänner!
Sara Jonsson – ja sånna vänner är gott att ha!
Johan – krya på dig så ses vi förhoppningsvis på skåneleden :)
Camilla – visst är det så, jag tränar ofta själv. Blandningen är den bästa mixen. Då får man egentiden ibland och inspirationen och peppen ibland. Egentligen är det nog inte träningen tillsammans med andra som är viktigast utan lika mycket umgänget, facebookandet och mailandet, där man smider planer, och får galna idéer om nya upptåg.
Emelie – ja shit, det hade jag glömt (lämnade hjärnan hemma när jag åkte till portugal). MÅste kolla kalendern… återkommer :)
Johanna – nej så ska du inte känna!! Det handlar inte om att vara bra, det handlar om att ha kul!
Mammaspring – inte fel det heller, behövs absolut det med!
Daniel
20 mars, 2012 kl 23:34Vilket klockrent inlägg! Stämmer så bra!
Hoppas du hittar barnvakt så jag har någon att vricka fötter med där ute ;)
Ingmarie
21 mars, 2012 kl 06:11Det blir oftast som man tänker….
Ingmarie
21 mars, 2012 kl 06:17Det där passet skulle jag bra gärna vilja vara med på! :-)
Anna (orka mera)
21 mars, 2012 kl 15:31Daniel – fixat! Fast vi struntar i själva fotvrickandet i år och äter lite kanelisar i stället. Fotvrickande känns så 2010 :)
Ingmarie – kom bara kom! 1 april it is.
Daniel
22 mars, 2012 kl 07:09Haha! Låter bra! :lol:
karin
22 mars, 2012 kl 23:52Ja du, detta kanske stämmer för dig, men inte för många med mig! Jag tränar för att få vara ensam, för att få komma ut i skogen, uppleva naturen osv. För att slippa tjafsa på gym, passa tider osv. Träningen är min tid.
Anna (orka mera)
23 mars, 2012 kl 06:58Karin – jag tycker kombon är den bästa. Tränar absolut oftast själv på egen hand, men peppas av vad mina träningsvänner hittar på och av små sammankomster som planeras och genomförs, små guldkorn i tillvaron! Det viktigaste är nog att ha ett syfte med sin träning som är annat än ”JAG BORDE”, något som gör det till något lustfyllt snarare än ett måste. Och jag tror alla kan hitta det, det handlar bara om att hitta rätt träningsform, om det så är att rensa huvudet i skogen eller spela squash!
Anonym
22 april, 2012 kl 17:44Jag hatar verkligen att träna och jag mår dåligt varje dag på grund av träningen.
Men fortsätter träna för jag vill ha en fin kropp.
Men lider så mycket att inte känner mer än ångest hela dagarna.
Anna (orka mera)
23 april, 2012 kl 14:00Anonym – det där låter inte alls bra! Har du sökt hjälp? Tror du behöver prata med någon som kan detta och som kan hjälpa dig få en sund inställning till din träning. Lycka till!