Det är inte mycket som blir rätt för oss. Igår ställde min klocka om sig (nej jag gjorde inget!) och vi missade kvällsintervallerna med en hel timme. Å andra sidan fick vi en fantastisk lång och skön eftermiddag. Sprang gjorde vi naturligtvis ändå men i mer modest fart. Vilket så här i efterhand inte gjorde någonting alls då dagens tänkta 18 km förökade sig till 23 km…
Glada innan start…
Långpasset blev alltså lite längre än tänkt men jag är glad för det. Det var länge sen jag var uppe i de här distanserna och det var lite av en aha-upplevelse att åter få uppleva evighetsmaskinen kicka in. Jag var döende de första 8 km och det mesta kändes tungt. Efter vätskedepån vid 13 smög dieselmotorn ingång och strax innan 20 km kändes det som jag aldrig någonsin ville sluta. Malin tvingade mig att vara förnuftig och vi klev av vid 23. Klokt såklart.
Hur som haver. Jag har hittat min maskin igen. Jag mår som en prinsessa och kommer njuta av detta länge. Och tills nästa pass ska jag försöka komma på hur man kan hoppa över de första 8 kilometrarna och liksom börja på kilometer nio…
Dieseln redo att kopplas in!
5 Kommentarer
Anna
13 mars, 2012 kl 21:50Låter som jag. Vaknar vid 8e kilometern, liksom … Älskar din kjol – jag har precis köpt den blågröna paisleymösntrade. Min första löparkjol, visst blir man snabbare i den? …
anneliten
13 mars, 2012 kl 22:18Snygg är du också! En snygg evighetsmaskin.
Ingmarie
14 mars, 2012 kl 07:00Precis som det ska vara på träningsläger!
Vesna
14 mars, 2012 kl 16:40Visst är det häftigt här. Några av oss sätter rekord på rekord.
Uppochhoppa
14 mars, 2012 kl 16:53underbart att maskineriet rullar på. Klokt att lyssna på kloka råd. Man borde ha större öron och mindre pannben ibland :)