Backmåndag

Tänker att lite backträning skulle göra susen för mina svaga ben. Tre varv på St Hans extreme-banan borde funka. För er som inte känner till banan: den är ALDRIG platt. Antingen upp eller ner, fågel eller fisk, men aldrig någonsin mittemellan!

Första varvet. Hinner inte många steg innan jag stumnar i höfterna. Tar det lugnt men det känns ordentligt ändå. Möter en ensam kille med bergsprängare. Avicii hjälper mig upp för längsta backen. Det svider i höfter, rumpa och baksida lår. Vaderna känns inte. Foten är plåstrad med compeed.

Andra varvet. Den ensamma killen har fått sällskap av sina åtta polare och en grill. Musiken är avstängd och jag får ta mig uppför backen för egen maskin. Med lukten av grillad korv som sällskap. Ska man fråga om man får en i målgång?

Tredje varvet. Jag känner mig pigg. Studsar upp för backarna. Bränner lite här och var men inte värre än att det går att leva med. Vaderna säger inte ett ljud. Fotsulorna låter sig dock inte tystas. Compeeden som ska skydda blåsan Allan har kommit på sned och när den glider omkring i strumpan drar den med sig av blås-skinnet (hör ni ljudet?). På vänster fot känner jag hur blåsan Allans kusin BERTIL gör sitt intåg. På samma ställe fast andra foten.

Men jag har spring i benen och struntar i dem. Så länge vaden är glad är jag glad. Blås-smärta kan man tänka bort, den är inte farlig. Passerar grillfolket en sista gång. De fäller ut sin solstol på min stig. Jag stör deras måndagslunch med min flåsande andning. Till tonerna av AMAZING studsar jag upp för backen en sista gång.

Backar är härliga ting. Tar fram kalendern och skriver in “BACKMÅNDAG”  nästa måndag igen.