Aktuellt

Maniskt?

Få saker sticker så mycket i ögonen på folk som när man tränar eller lever hälsosamt. Tränar man mer än 4-5 ggr i veckan är man manisk och saknar ett liv. Äter man nyttig mat är man nästintill konstig, för visst måste man väl kunna UNNA SIG?

Det är faktiskt nästan lite synd om en…

Men vem sätter definitionen på vad som är ett roligt liv och vad man ska unna sig?

Om jag älskar att träna så saknar jag ju knappast ett liv om jag tränar, då gör jag ju det jag tycker om! Om jag föredrar nyttig mat framför en flottig pizza, så är det väl knappast en uppoffring. Varför måste jag unna mig en taskig GB-glass, när det finns så mycket som är godare?

Måste själva begreppet “unna sig” per definition handla om onyttigt, eller kan man inte unna sig en oförskämt dyr ekologisk middag?  Eller en raw food-lunch som får plånboken att gråta en skvätt. Eller ett par nya Icebugs…

Jag är inte rabiat. Jag äter också onyttigheter. Varje fredag och lördag. Men jag väljer med omsorg, och jag tillåter mig att njuta hela vägen. Utan dumma kommentarer om hur många kalorier jag äter och om hur långt jag måste promenera för att förbränna saken i fråga. Jag unnar mig att äta utan dåligt samvete.

Men det är absolut inte synd om mig söndag-torsdag för att jag inte äter kakor då. För då unnar jag mig hemmalagad kvalitetsmat i mängder. Jag unnar mig den bästa träningen. Jag unnar mig daglig yoga och en och annan massage.

Jag är inte manisk. Jag tar hand om mig själv och jag mår gott av det. Det är faktiskt inte synd om mig alls.

32 Kommentarer

  • Svara
    Josefin
    23 januari, 2012 kl 15:34

    Så bra! har funderat mycket på det där begreppet att ”unna sig” och vem som egentligen bestämmer vad det är att unna sig.

  • Svara
    Träningen och livet
    23 januari, 2012 kl 15:55

    Det är lite samma sak som att använda mat som belöning eller tröst. Man flyttar ansvaret för sitt eget välbefinnande till mat. Risken är att man unnar sig så ofta att det blir en vana och inte ett undantag, och då försvinner känslan som gör favoritmaten speciell.

  • Svara
    Västgötskan
    23 januari, 2012 kl 16:01

    Håller verkligen med dig! (Förutom att jag förmodligen ”unnar mig” lite mer än dig…*harkel*)
    Men i övrigt, tränar man ofta är man väldigt konstig i andras ögon. Konstigt, tycker JAG!. :-o

  • Svara
    Anna
    23 januari, 2012 kl 17:04

    Jag hade faktiskt samma diskussion med Mia T för en dryg vecka sen – men jag kunde inte formulera det så väl som du gör. Det är lite intressant att de som tränar och unnar sig bra saker för kroppen måste försvara sig, medan de som inte tar så väl hand om sin kropp anses som helt normala. Man anses som rabiat eller manisk när man tränar mer än två gånger i veckan och man får försvara sig när man försöker hålla sig borta från skräpmat. Men så kommer det väl alltid att vara …

  • Svara
    Maria
    23 januari, 2012 kl 17:17

    Det är lite samma sak när man valt att vara vegetarian, hur jag alltid måste försvara mitt val. Vid en middag diskuterades om det var rätt eller fel att låta barnen äta vegatariskt (tills de själv kan välja). Det ansågs fel. Men det var tydligen helt OK att lära barnen äta skitmat på McDonald’s.

    Vad gäller träningen så tränar jag inte jättemycket, lite styrketräning hemma och löpning, men däremot jobbar jag med mina hundar jämt, och har ”offrat” många födelsedagskalas, fester etc för att jag ska på kurser eller tävlingar. Det är inte heller OK. Jag missar mitt sociala liv anser släkten. Men mitt sociala liv lever jag inte över ett matbord, det gör jag med mina träningsvänner i skogen eller på klubben.

  • Svara
    Sarah
    23 januari, 2012 kl 17:52

    Tack Anna! Huvudet på spiken.

  • Svara
    Gert
    23 januari, 2012 kl 18:26

    Man bestämmer själv hur mycket och vad man skall äta och dricka tycker jag.En fråga har jag.Hur vet man att man inte tränar så mycket att lederna är utslitna på äldre dagar?Inte illa menat.

  • Svara
    anneliten
    23 januari, 2012 kl 18:41

    Jag tror allt bottnar i att en person som lever relativt sunt blir lite av en nagel i ögat på den som inte gör det. Vare sig man prackar på andra sina vanor eller inte (vilket man inte ska, var och en väljer) så påminner man helt enkelt och skapar då ett dåligt samvete hos betraktaren. Därför vill betraktaren göra den hälsomedvetna till ”annorlunda/manisk/utan liv”. Så tror jag.

  • Svara
    Tovelina
    23 januari, 2012 kl 19:17

    Jag får ofta frågan hur jag orkar träna så mycket, och varje gång undrar jag då hur andra INTE orkar träna… Det är ju det som ger mig energi!

  • Svara
    Helena Lindberg
    23 januari, 2012 kl 19:49

    Bra där Anna! Jag säger rent av *Anna for president*!!!

  • Svara
    Linda Andersen
    23 januari, 2012 kl 20:16

    Jag brukar kontra med att fråga hur många timmar de spenderar framför tv ;-) Händer att vissa svarar betydligt fler än jag tränar ibland. :-O DET ÄR KONSTIGT!!!!! (Fast jag var där själv en gång i tiden)

  • Svara
    Sara
    23 januari, 2012 kl 21:15

    Kommentar överflödig. Klockrent.

    Ps kom ner till Malmö och spring. Här finns högst en istäckt vattenpöl var 200ande meter.

  • Svara
    Suzan
    23 januari, 2012 kl 21:44

    Bra skrivet!

  • Svara
    Carina
    23 januari, 2012 kl 22:35

    Bra inlägg!! Bara en själv vet vad ”unna sig” betyder, olika för alla och envar!

  • Svara
    Andréa
    23 januari, 2012 kl 23:01

    Ordet ”unna” är ett av de värsta jag vet (tillsammans med bantning, fettförbränning, nyttigt/onyttigt). Tänk om alla insåg att sådant som klassas som ”unnas” får plats hos i princip alla människors kosthållning, sålänge grunden är ”bra”. Fast då skulle det ju iofs i princip inte finnas vare sig överviktiga eller underviktiga…

  • Svara
    Anna
    23 januari, 2012 kl 23:54

    Väl talat Anna! Håller med dig helt o känner precis som Tovelina; hur orkar dom som INTE tränar? Jag får ibland frågan hur jag kan ”offra” så mycket för träningen. Jag offrar inget alls, det är ju mitt val att träna som jag gör! Ingen mening med att svara på den frågan dock, det går liksom inte att förklara för nån som inte har det i kroppen…

  • Svara
    Pernilla
    24 januari, 2012 kl 08:21

    Så sant så sant!! Det knäppa är tycker jag att jag som motionerar ”mansikt” och på tok för mycket måste nästan försvara det, men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi säga till en soffpotatis att: Du hur kan det vara att du tillåter dig förfalla i soffan kväll efter kväll när du ser på alla dokusåpor……och käkar sååå mycket skit. Jag pratde med en person en kväll som predikade för mig att han visste en som sprungit så mycket som jag gör och han var helt kass i hela kroppen nu…… jag kontrade bara med att den tiden den sorgen och idag 2012 så finns det skitfina proteser som funkar utmärkt att springa med som jag isåfall kommer att skaffa mig ;))

  • Svara
    Helena
    24 januari, 2012 kl 08:34

    Åh vad du är bra Anna!=)
    Tror, precis som Anneliten, att det handlar om ren avundsjuka hos betraktaren. Tragiskt, men sant.

  • Svara
    Jonna
    24 januari, 2012 kl 09:17

    När man säger att man ”unnar sig” ett extra träningspass (för det är liksom lyxen av lyx) kan folk titta skeptiskt på en…

  • Svara
    Ida
    24 januari, 2012 kl 09:28

    Jättebra skrivet, du sätter ord på precis det jag tycker! :-)

  • Svara
    Lotta
    24 januari, 2012 kl 11:02

    Så mitt i prick! Gillar att du ifrågasätter varför själva unnandet behöver betyda onyttigheter. Så jäkla rätt.

  • Svara
    Helena
    24 januari, 2012 kl 11:28

    Mycket bra inlägg Anna! Jag ”unnar” mig aldrig någonsin onyttigheter…alltså, jag äter då och då, men det går ALDRIG under begreppet ”unna mig”. Däremot, de gånger jag tar en massage, går på ansiktsbehandling eller köper en dyr hudvårdsprodukt – DÅ unnar jag mig big time!

  • Svara
    Ann
    24 januari, 2012 kl 13:35

    WORD!!! Tycker liksom att det går hand i hand det där, när jag tränar som alldra bäst och mest är jag också mest omsorgsfull med vad jag äter. Men nog slinker det ner en del transfettstinna chips emellanåt och lite smådålig ljus choklad once in a while. Så jäkla bra för själen min. Och det brinner ju upp på en gång i maskinen, underbart.

  • Svara
    Johan
    24 januari, 2012 kl 14:36

    Men var du tvungen att ha en bild på en god semla? Älskar ju dem!
    Annars så märker jag att när jag tränar mycket, så är jag mera sugen på nyttig mat. Det är precis som om kroppen känner av att den behöver vissa saker när jag tränar hårt. Sedan så brukar jag bara konstatera när folk påpekar att jag tränar ofta, på konstiga tider och i dåligt väder, jag tycker att det är kul att springa och träna. Spelar ingen roll om det råkar vara en måndag då det är julafton eller någon annan helgdag, för mig är det en träningsmåndag och jag tycker det är kul (jag anpassar dock tiden så att det inte stör det sociala).
    Jag tycker nästan att det sporrar mig ännu mer om folk gnäller. Galen som jag är. :-)

  • Svara
    Pernilla
    24 januari, 2012 kl 15:09

    Du lyckas verkligen sätta ord på vad en annan tycker och tänker. Instämmer med dig! Speciellt nu i semmeltider får man utstå lite lustiga kommentarer när man tackar nej. =) Kul att jag hittade hit, kommer att fortsätta läsa din blogg!

  • Svara
    Anna (orka mera)
    24 januari, 2012 kl 15:54

    Oj, vilken underbar respons!!! Så härligt att läsa era synpunkter, tack för att ni delar med er!

  • Svara
    Linah
    24 januari, 2012 kl 16:05

    Just nu känner jag att träningen är en belöning i sig. Jag unnar min kropp träning för den mår bra av det, precis som vissa människor unnar sig en pizza. Träning är nu något som berikar mitt liv och visst sticker det i ögonen på folk som inte tränar lika mycket men så är det ibland :)
    Jag gillar verkligen ditt synsätt!

  • Svara
    Josefin
    24 januari, 2012 kl 18:00

    Grymt bra inlägg. Det är skönt att läsa något med lite sunt förnuft bakom. Jag är fruktansvärt trött på att höra; men vadå, ska du inte ha godis? är det nått fel på dig?… SUCK.

  • Svara
    Malin
    24 januari, 2012 kl 19:17

    En fråga till dig Anna som kan en hel del om kost. Hur ser du på resonemanget att man som tränande med behov av stort kaloriintag kan täcka en del av energin med mindre näringstätt alternativ? Att näringsbehovet inte ökar i samma utsträckning som ennergibehovet vid hårt träning. Eller om man vänder på det, måste de som inte tränar täcka större del av enerigibehovet med näringsrik mat för att inte få näringsbrist? och därmed inte kan ”unna sig” (om vi använder det oönskade uttrycket) lika mycket.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    24 januari, 2012 kl 23:02

    Malin – visst finns det mer utrymme till tomma kalorier om man tränar mer, samtidigt kan man inte ”äta vad som helst för jag tränar så mycket”. Träning är påfrestande för kroppen, och kroppen behöver näring för att reparera och bygga upp, för att återhämta sig och hålla immunförsvaret uppe. Lagom är bäst, som alltid :)

  • Svara
    Malin
    26 februari, 2012 kl 15:11

    Har inte sett detta förrän du länkade till det. Helt vad jag också gått och funderat på, och tänkt skriva om, fast nu behöver jag ju inte, du skrev det så bra! Fast jag är nog lite som Johan, jag gillar att provocera lite också, så just för att det är dessa reaktioner man får så pratar jag mer om det :-) Jag slutade dessutom med godis vid nyår (inget nyårslöfte, utan mer ”jag ska se hur länge jag inte blir sugen”) och DET provocerar! Får ofta kommentarer som ”har du FORTFARANDE inte ätit godis??” Nä, för jag är inte sugen. Det var inte alls svårt att sluta, har bara varit sugen en gång. Lite lugnare blev de när jag åt en semla ”som alla andra”…

  • Svara
    teresia
    21 maj, 2012 kl 11:17

    Så jävla klockrent inlägg. Och är man dessutom vegetarian och tränar mycket och äter rättvist och ekologiskt (riktig mat) dvs inte en stressad förgiftad fläskfilè från ica, ja då är man bra konstig i huvudet.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.