Och nu?

DSCF5898
Sist det begav sig – Stockholm Marathon.

När man har sprungit 33 minuter i sträck för första gången sen augusti känner man sig på något vis pånyttfödd. Pånyttfödd som löpare, och med en återerövrad identitet. Dags att gå vidare, som jag skrev igår. Men hur?

Coachen (som nätt och jämt återhämtat sig från gårdagen) har planer för mig. Snabbdistans, intervaller och långpass. Precis som vanligt fast i modifierad tappning. Vi snackar långpass på 40 minuter där fokus är att springa långpass-sakta. Vi snackar så mycket snabbdistans och intervaller som får plats på 30-35 minuter, när uppvärmingen och nerjoggen fått sitt. Det kanske bara blir 2 intervaller men det blir. För att få in rutinen och variationen. Sen ökar vi längden efterhand.

Det tuffaste blir utan tvekan det där med långpass-sakta. Och det är just det jag MÅSTE få till. För jag tror det är det som skadar mig. Att jag att jag aldrig lyckas ta det lugnt, fint och försiktigt på långpassen.

Så ser ni mig bränna av en snabb långpanna så stoppa mig. Fäll krokben på mig. Gör vad som helst. För nu ska jag lära mig lufsa.

5 Kommentarer

  • Svara
    Träningsglädje
    12 december, 2011 kl 15:22

    hoppas ni får lite snö och is i skåne, då måste man ju springa lite långsammare? lyssna på ljudbok?! håller farten nere!

  • Svara
    Emelie
    12 december, 2011 kl 18:16

    Vi får springa ihop! Jag ska också springa långsamt, och jag kan ju dra ihop ett gäng km innan jag möter upp med dig ju! Kom igen nu, så löser vi lite världsproblem i långsamt långpasstempo! :)

  • Svara
    Ulrika
    13 december, 2011 kl 09:10

    Heja!! Jag känner igen mig i din bedömning av långpassen, det är lätt att farten ökar just för att farten finns i benen, inte om det behövs elelr inte.

    Om ni besöker Umeå i jul/nyår, skriv en rad så kan vi ta en tur tillsammans!

  • Svara
    Johan Nilsson
    13 december, 2011 kl 11:19

    Hej Anna
    Tror att jag har samma fina löparknä som du… Finner inte ord så segt det är. ca 2 mån nu men är på bättringsväg. SPADER!
    Tror att jag kopierar detta fr dig:
    Det tuffaste blir utan tvekan det där med långpass-sakta. Och det är just det jag MÅSTE få till. För jag tror det är det som skadar mig. Att jag att jag aldrig lyckas ta det lugnt, fint och försiktigt på långpassen.

    Bästa hälsn
    //J

  • Svara
    Anna (orka mera)
    13 december, 2011 kl 14:44

    Träningsglädje – neeeej. Sol och värme vill vi ha! Jag springer hur sakta som helst bara jag slipper snöeländet:)

    Emelie – låter kul. Vi får bestämma dejt.

    Ulrika – vi kommer inte upp i jul, det blir nog till sommaren nästa gång. Men om du är hemma kan vi jättegärna ta en tur.

    Johan – nneeeeej! Hoppas du snart är tillbaka!

  • Kommentera