Knä-rapport och framåtblick

Sedan ett par dagar fungerar knät felfritt i vardagslivet. Jag kan t om sitta vid jobbdatorn utan att det hänger sig. Test-trappan fungerar och livet känns faktiskt helt ok.

När knät gör ont i vardagen är det lätt att inte springa. Suget finns liksom inte.

Nu när vardagen inte längre gör ont börjar löp-spökena skrika. Nu gäller det att vara stark och inte förivra sig. Som tur var har jag mitt Pose-projekt att se framemot. Och där FÅR jag inte springa alls om jag inte springer POSE. Jag kan alltså inte bara gå ut och riva av en mil.  Det känns bra. Något som stoppar mig.

Har inte kommit så långt i mitt projekt dock. Står fortfarande och försöker hitta grundpositionen POSE när jag lagar mat. Hoppar pony mellan fötterna och försöker dra upp hälen under rumpan.

Nästa på tur är att springa parlöpning med Coach F runt kvarteret.  Undrar vad grannarna ska tro.

För att inte tala om när vi plockar fram hopprepen sen…

9 Kommentarer

  • Svara
    Thomas
    10 oktober, 2011 kl 07:14

    Allt hade varit himla lätt om det inte funnits spöken..
    Men vänta, det gör det ju inte! ;-)

  • Svara
    Kristina
    10 oktober, 2011 kl 09:14

    Jag tror inte grannarna blir förvånade alls ;-)

  • Svara
    Anonym
    10 oktober, 2011 kl 10:18

    Jag var också på POSE-kursen på Lidingö och kämpar med tekniken. Kul, men svårt! Hur vet man att man är på rätt spår, liksom? Känns väldigt onaturligt att dra upp foten unden rumpan…

  • Svara
    Anna (orka mera)
    10 oktober, 2011 kl 13:22

    Thomas – haha, nej det har du rätt i. Då kan jag vara lugn då…

    Kristina – är det en komplimang? :)

    Anonym – var du på lördagen också? Nu blir jag nyfiken vem du är :) Jättesvårt är det. Har stått och skuttat framför datorn i tio minuter nu och vet fortfarande inte var min rumpa sitter.

  • Svara
    Anonym
    10 oktober, 2011 kl 16:08

    Nope, jag var på Bosön på måndagen, så vi träffades inte. Jag hade först springkramp i nästan tio dagar. Info overload, typ. Nu har jag börjat nöta, men jag vet inte ens om jag är på rätt spår. Man skulle verkligen behöva en uppföljning. Ska bli spännande att följa dig och se hur det går…

  • Svara
    Gert
    10 oktober, 2011 kl 18:07

    Jag tror som Kristina.Som en komplimang alltså.:)Själv behöver jag inte dra upp foten långt för att nå rumpan.:)

  • Svara
    Ulrika
    11 oktober, 2011 kl 10:49

    Så bra att du skrev det här inlägget, Jag har undrat hur det går för dig.
    POSE-har jag försökt utifrån ditt inlägg och mycket informativa bilder, men det känns konstigt, så jag föstår att ni tar det lugnt för att verkligen omprogrammera kroppen.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    11 oktober, 2011 kl 14:35

    Anonym – info overload är ganska mycket precis hur jag känner. Många saker att tänka på. SAMTIDIGT dessutom. Jaja, man har ju lärt sig cykla en gång, det måste ju också varit svårt…

    Gert – haha :)

    Ulrika – ja det känns verkligen onaturligt så här i början. Men en vacker dag ska det väl polletten trilla ner!

  • Svara
    Amanda
    12 oktober, 2011 kl 22:17

    På Ica-focus resturangen i gårda käkar jag innan träning, husmanskost som ger energi!

  • Kommentera