Oflyt

Som instruktör finns det tre utgångar på ett pass.

1. Man känner sig nöjd. Folk verkade glada. En bra känsla i kroppen efteråt. Kliver ur salen och släpper passet. Händer ungefär 85% av gångerna.

2. Man känner sig king of the spinningsal. Man märker att folk har utmanat sig själva, gett sig hän. Stämningen har varit på topp och man har partyfeeling i hela kroppen. Resten av kvällen går man och njuter. Suger på karamellen. Känner sig odödlig. Händer 10% av gångerna.

3. Man känner sig sämst. Hittar inget flyt. Får ingen respons. Lyckas inte tända gnistan hos deltagarna. Kliver ur salen men släpper inte passet. Ältar. Vad hände? Händer 5% av gångerna.

Igår var det dags för alternativ 3. På ett pulspass som aldrig lyfte. Därför sitter jag och bloggar klockan 04.55. Fast jag borde sova. Vad hände liksom? Kan inte släppa det…

10 Kommentarer

  • Svara
    mary
    9 september, 2011 kl 13:23

    huh – jobbigt. Jag tänker på/jämför med standup-komiker när jag läser ditt inlägg. De ligger säkert också sömnlösa om nätterna när inget stämmer. Men jag gissar att samma upplägg en annan dag skulle ha lyft taket. Kanske fanns det någon orosspridare i salen? Men hur ska man komma åt dem?

  • Svara
    Thomas
    9 september, 2011 kl 14:23

    Tror att det kan bero på många saker.
    Jag tycker stämningen ofta kan bero på sammansättningen på gruppen.
    Men även tidpunkt, och dag i veckan… Det hänger ju inte helt på spinninginstruktören :-)

  • Svara
    Viveca
    9 september, 2011 kl 14:33

    Jimbo gillade passet iallafall!!

  • Svara
    Rebecca
    9 september, 2011 kl 16:42

    Jag var ju på ditt pass igår och märkte inte alls av det. Jag satt ju långt bak, missade kanske feelingen i rummet…men jag tyckte att det var super!

  • Svara
    Richard
    9 september, 2011 kl 16:51

    Jag leder också spinning. Vi har alla varit där. Bara att bryta ihop och börja om. Nästa pass blir säkert grymt!
    Gillar din blogg BTW.
    /R

  • Svara
    Helena BiciAmore
    9 september, 2011 kl 21:24

    Jag planerar att titta in till dig om ett par veckor och jag är alldeles säker på att du är en toppeninstruktör :-D

  • Svara
    Lotta
    9 september, 2011 kl 21:45

    Ja du, om man visste varför det inte ”lossnar” vissa gånger.. Det är så många faktorer, dag, tid, plats, sammansättning på gruppen, deras sinnesstämning.. Man kan bli knäpp om man grubblar på det. Fast oftast så är det ju verkligen så att det mest finns i ens eget huvud, de deltagare som varit med kan tycka att det var jättebra och skön stämning – de har inte alls samma upplevelse.

    Man borde försöka släppa det, och inte grubbla men det är lättare sagt än gjort. Lite grann blir det lättare med åren, just för att man intellektuellt lär sig såna saker som att det oftast är ok för deltagarna iaf, att de sällan upplevt det så oflytigt som man själv. Men helt immun blir man aldrig, man kanske lär sig att inte gräva ner sig alltför djupt eller för länge, men en lite tagg blir det ändå. Det är väl det som gör att man fortsätter utvecklas, och att man nån gång senare går in och river av det där alt. 1-passet! ;)

  • Svara
    Lotta
    9 september, 2011 kl 21:46

    Alt. 2 menar jag förstås..

  • Svara
    Ingmarie
    9 september, 2011 kl 22:45

    jag tror egentligen det är mest en känsla du har. Om du skulle frågat alla så skulle de troligtvis inte hålla med dig! :-) Och även deltagarna kan ha ”dåliga” dagar. :-) KRAM

  • Svara
    Anna (orka mera)
    9 september, 2011 kl 22:58

    Mary – ja de måste ha det ännu värre. Tänk om ingen skrattar liksom! Pinsamt. Blir ju inte lika uppenbart i spinningsalen.

    Thomas – visst är det så! En glädjespridare i gruppen kan lyfta vilken klass som helst. Men instruktören har väl största ansvaret gissar jag…

    Helena – vad roligt! Du är så välkommen!

    Lotta – det är så svårt att släppa. Fast man borde. Speciellt mitt i natten. Då borde man verkligen ha vettigare saker för sig. Typ skönhetssömnen!

    Ingmarie – Tack vännen!

    Viveca – skönt att höra!

    Rebecca – åh tack! Nu känns det lite bättre!

    Richard – jepp, på det igen bara!

  • Kommentera