Ge mig ett datum någon

IMG_2423
Jag saknar ALL löpning. Även den med lösögonfransar av snö!

Det mest frustrerande med mitt löparknä är att inte veta när det tänker bli bra. Att inte veta förutsättningarna gör att jag inte kan planera. Och planera är det roligaste jag vet.

Jag vill boka en Portugalresa men vem vet om jag kan springa i mars? Jag har en Playitasvistelse bokad men vågar jag se framemot den, när jag kanske får ägna all träningstid åt Karatrobics?  Hade jag haft ett datum oavsett när, att längta efter, ett datum då jag kunde springa igen. Då hade allt varit mycket enklare.

Mina löparknä-dagar går upp och ner. Ibland är jag pepp. Glad över allt annat jag kan träna och fast besluten om att jag snart är bra igen. Ibland känns det som det inte finns något slut. När det fina vädret visar sig sörjer jag min uteblivna löpning. När de roliga loppen närmar sig sticker det till i hjärtat. Ett missat Lidingölopp följs av ett Markuslopp och ett Yddingelopp, som aldrig blir mer än fantasier.

Det här var mitt år. Men det sket sig. Jag är besviken.

16 Kommentarer

  • Svara
    Dessi
    30 september, 2011 kl 14:20

    Tråkigt med knät! :( Hur gick det med dina fivefingers? Kände du någon skillnad med dem?

  • Svara
    Gert
    30 september, 2011 kl 14:46

    Det kommer många år framöver.Då kan du ta igen det du förlorar nu.:)

  • Svara
    Jonna
    30 september, 2011 kl 15:28

    Åh Anna vad tråkigt… jag tänker ofta på ditt knä och undrar hur det går. Saknar att inspireras av dina löparäventyr! Förstår att det går upp och ner. Jag kan bara föreställa mig, har nu varit förkyld till och från i 1 månad och har missat 2-3 tävlingar. Varje vacker, eller ruskig, dag är en dag man inte kan utnyttja. Så känns det. Jag tror du blir frisk och stark SNART, mer motiverad, mer stark och snabb än någonsin förr! Och då kommer du vara så genomtränad av alla alternativ träning, rehab och probah att ett löparknä kommer aldrig närma sig dig igen!

  • Svara
    Michael
    30 september, 2011 kl 15:54

    Hej
    hade problem med löparknä i ca 6 mån och inget hjälpte kändes det som. Sen lyssnade jag på den fantastiska podcasten ”Marathon talk” och där fick jag tipset att stärka gluteus medius. Så då började jag köra detta program: http://www.youtube.com/watch?v=aVS0JWAkV1U
    och foamrollade en hel del. Ok jag körde inte så mycket gummibandet utan klassiska ”Jane Fonda benlyft”. Tyckte det blev bättre ganska kvivkt efter denna terapin. Nu är det en del av den vanliga veckodosen på gymmet.
    Kan vara värt att testa!
    M

  • Svara
    pilla
    30 september, 2011 kl 18:48

    Skador är verkligen skit. Håller tummarna att du kommer tillbaka snarast. När jag var skadad förra året sprang alla överallt och hela tiden och det blir faktiskt rätt jobbigt att se dem glädjas vilket jag annars brukar göra åt löpande själar.

  • Svara
    Thomas
    30 september, 2011 kl 18:55

    Det bästa med ett år som skitit sig är att det kommer ett nytt… alldeles snart!

    Jag håller alla tummar att den jobbiga tiden snart är över!

  • Svara
    Anna (orka mera)
    1 oktober, 2011 kl 08:09

    Dessi – jag hann bara springa en gång, sen kvaddade jag knät ännu mer i ett mil-lopp och sen dess kan jag inte springa alls. Så jag får testa vidare när det lättat lite! Lovar att rapportera!

    Gert – tack för uppmuntran!

    Jonna – tack för pepp! Hoppas förkylningen ger med sig för gott nu!

    Michael – tack för ditt tips! Jag ska testa ditt program!

    Pilla – ja, det är det värsta och se alla springande människor! Tänk om de kunde stanna i soffan i stället :)

    Thomas – Tack tack! Och lycka till med ditt diskbråck. Nästa år är vårt år, deal?

  • Svara
    Thomas
    1 oktober, 2011 kl 09:11

    Deal!

  • Svara
    Lotta
    1 oktober, 2011 kl 13:12

    Åh, Anna! Jag vet precis hur du känner, tyvärr alltför väl. Mitt knä blir inte heller bättre och det gör ONT i hjärtat, nästan mer där än i knät, hur ont det än gör.. ;-( Och jag försöker oxå vara glad och tacksam för allt annat jag kan träna, och jag ÄR verkligen glad, så innerligt tacksam över att jag kan cykla, steppa, yoga osv. Men det gör ändå ont att inte kunna springa. Dessutom suger det att ha ont när jag sitter still, ligger i sängen, kan inte ta en långpromenad och njuta av solen.. (visst en sväng kan jag gå, men vet inte hur långt innan det gör ont och vågar inte chansa för mkt).

    I dag är det så ljuvligt underbart väder för en löprunda. En riktig långpanna i behagligt tempo och det gör ont att se alla som utnyttjar möjligheten. Men jag saknar även de ruskiga, kalla, blöta löprundorna. När vänner skriver på fb om hur kallt och blött och jobbigt det var på dagens löprunda så vet jag att jag hade njutit av varje minut av den.

    Jag saknar oxå ett datum.. något att sikta på. En god vän slet av hälsenan i våras, operation, rehabträning, långsam upptrappning osv. Visst har det varit tufft för henne, både mentalt och fysiskt, hon har fått slita med rehabträning, jobbat hårt på att hålla humöret uppe. Men hon visste nästan från dag 1 hur lång tid det skulle ta, och de olika stegen på vägen. Nu är hon på god väg tillbaka igen. Min senaste riktiga löprunda gjorde jag 6 januari (hade två 5k i Thailand som jagkunde genomföra utan smärta, men det var kort och försiktigt, jag höll tillbaka och det var ren rehablöpning/upptrappning – när jag fortfarande trodde att det skulle gå ganska snabbt över eftersom jag var så duktig och löpvilade direkt och rehabbade så bra redan från början) och jag har fortfarande ont, och har fortfarande ingen aning om hur länge jag kommer ha det, och när jag kan springa igen. Väntar på min operationstid men har inte hört något än så vet inte ens när det blir..

    Du har ALL rätt att vara besviken, liksom jag. Men även om vi inte vet när än, så kommer vi tillbaka, och då JÄVLAR! ;) Ses på Nike! Kram

  • Svara
    Ingmarie
    1 oktober, 2011 kl 22:12

    Förstår dig mer än väl… Skickar en stor styrkekram!!!

  • Svara
    Johan
    2 oktober, 2011 kl 11:03

    Spring en mara? Min fot som bråkade väldigt mycket med mig innan Berlin (höll på att driva mig till vansinne), har varit helt symtomfri efter. Undrar över hur mycket av det som var menalt, som min healing massör antydde. :-)
    Men allvarligt talat så lider jag med dig, men någon soffa tänker jag inte ligga på. Jag ska dock undvika att springa förbi Kävlinge. :-)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    2 oktober, 2011 kl 17:01

    Lotta – word! Hoppas du får tid till op snart! Jobbigt att vänta!

    Ingmarie – tack vännen!

    Johan – ja ibland är det som det sätter sig i huvudet. Så tror jag att det var med min höft som plötsligt bara försvann i Portugal (ja inte höften, med det onda…). Men det här är liksom för ont för att vara inbillning tyvärr.

  • Svara
    Linn
    3 oktober, 2011 kl 09:48

    Usch vad tråkigt att höra….
    Lider med dig jättemycket! Det är fruktansvärt att inte kunna när man vill och då vill man ju ännu mer…
    Själv har jag inte sprungit sedan iformloppet för över en månad sen, har helt tappat suget pga ryggont och det känns jättekonstigt!
    Hoppas verkligen det blir bättre snart, du är ju grym på att springa! Kram på dig

  • Svara
    Anna (orka mera)
    3 oktober, 2011 kl 12:03

    Linn – ajaj med ryggen. Vad är det som hänt? Krya på dig du med annars får vi ta en rullstolstur framöver :)

  • Svara
    Lisa
    4 oktober, 2011 kl 22:58

    Oj vad jag känner igen mig. Löparknä är piss! Hade det för två år sedan och det tog lång tid att rehaba. Nu har jag bäckenmärtor och diagnosticerat diskbråck som aldrig vill läka. Efter en lovande början av säongen blev även ”mitt år” total pannkaka… Ingen löpning på Heeeeela underbara sommaren. Om jag bara visste att det överhuvudtaget någonsin skulle bli bra skulle jag vara överlycklig…

  • Svara
    Anna (orka mera)
    5 oktober, 2011 kl 22:01

    Lisa – ajaj, då sitter vi lite i samma båt. Fast ändå olika. Nästa år blir vårt år. Så de så :)

  • Kommentera