Höst på träningsanläggningarna


En av nyheterna på många träningsanläggningar i höst – CXWORX

I min värld är definitionen på höst när gymmets höstschema börjar gälla. Och varje år är denna tidpunkt än blandning av glädje och sorg. Sorg över att sommaren försvann lika fort i år igen och att man snart ska behöva frysa i 8 månader. Glädje över att folket hittar tillbaka till inomhusträningen. Det kommer nya klasser, nya instruktörer och tränande. Alla med en iver att komma igång. Att börja årets andra nya liv. Det blir tryck!

Men det finns alldeles många människor som inte hittar till sin träningsanläggning fast de egentligen vill och borde. De som känner sig för otränade för att gå och träna. De som tror att alla andra kommer att se hur bortkomna de är och vilken dålig form de besitter. De som tror att alla som tränar på gym är hypervältränade och har de allra senaste och trendigaste träningskläderna. De som tror att alla kommer att stirra, peka och tissla.

Inget kan vara mer fel. Jag beundrar folk som för första gången kliver över tröskeln till en träningsanläggning. Jag älskar att se dem hitta glädjen i träningen och se resultaten komma. Och vad gäller kläderna finns det hela spektrat precis som var som helst annars. Och det är INGEN som bryr sig.

Så om du vill träna på gym så  sluta träna dig i form för att våga gå dit. Formen hittar du på gymmet. Hemma-försöken brukar tyvärr mest resultera i för många träningsredskap under sängen och svårigheter att dammsuga…

Och ni som har gymmen som era andra hem. Kommer ni ihåg känslan av att första gången kliva över tröskeln?

Jag gör. Umeå Sport och Motion. 1991. Hand i hand med kompis. Bortkommen. Livrädd. Vilsen.
Och totalt bortkollrad på en stepklass. Fanns inte en kroppsdel som gick åt rätt håll. Så himla glad att jag inte gav upp!

6 Kommentarer

  • Svara
    Träningen och livet
    28 augusti, 2011 kl 11:56

    Jättebra skrivet, jag känner igen nybörjarkänslan precis.

  • Svara
    Sara
    28 augusti, 2011 kl 12:03

    Bra inlägg Anna! Minns första träningspasset, så himla glad att jag gick tillbaka om och om igen.

  • Svara
    Västgötskan
    28 augusti, 2011 kl 21:57

    Du har så rätt! Man har ju fokus på helt annat håll när man är på gymmet och tränar. :-)

    Däremot kämpar jag (motsägelse fullt nog) mot känslan av rädsla att gå upp till ”stora” gymmet själv. Där håller ”biffarna” till och jag känner mig helt bortkommen. Även om de med största sannolikhet inte bryr sig alls, alt. t.o.m. hade kunnat hjälpa mig. Löjlig man är egentligen. :-P

  • Svara
    Ingmarie
    28 augusti, 2011 kl 22:22

    Det är därför man ska vara rädd om alla ”nybörjare” oavsett om det är på gymet, på jobbet eller i löparspåren. :-)

  • Svara
    anneliten
    28 augusti, 2011 kl 22:27

    För mig började det nog med Friskis i Uppsala (inte friskis och svettis, utan studenternas egen träning). Eller förresten var det nog på ett collegegym i USA 1984. Aerobics. Minns inte om jag var tvekande, men det var jag säkert.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    29 augusti, 2011 kl 12:59

    Träningen och livet – det är en viktig grej. För det är så lätt att glömma bort när man väl bott in sig på gymmet och tycker att det är den naturligaste platsen på jorden. Så jag måste tvinga mig att plocka fram den där känslan ibland för att förstå hur folk tänker.

    Sara – är också glad att du gjorde det :)

    Västgötskan – ja det är ju det där nya som är läskigt. Där man inte känner sig hemma. Men allting blir ju hemma om man bara ger det några gånger.

    Ingmarie – jepp. Så viktigt!

    Anneliten – på den tiden det hette workout kanske. I alla fall här hemma :)

  • Kommentera