5 dagar efter Stockholm marathon nu. Träningsvärken har släppt, benen känns helt som vanligt. Trots förkylning ledde jag min löpgrupp på gymmet igår. Jag gjorde det mestadels på cykel men småjoggade 5 minuter på uppvärmingen. OCH VILKA BEN!
De studsade fram. Vägde max 14 gram vardera. Så lätt så lätt. Så underbart. En solig kväll vid en spegelblank å. Hade det inte varit för att jag var förkyld och för att jag drog på mig ett löparknä efter förra maran, då hade jag sprungit. Jag hade sprungit LÅNGT, FORT och njutit av sommarkvällen.
Men jag är vis av erfarenhet. Vill inte tigga om några skador. Förkylningen hjälper mig att vila och det är jag glad för.
Här är eländes-jäkla-skit-eländet från 2009. Skrivet efter att löparknät slog till!
DET vill jag aldrig vara med om igen. Försöker därför tänka att det finns en mening med min förkylning. Så blir den lite mer uthärdlig.
4 Kommentarer
Thomas
2 juni, 2011 kl 08:09Krya på dig Anna! Sicken tur att man blir klokare och visare med åren..(många blir det i alla fall) :-)
Ingmarie
2 juni, 2011 kl 22:10Farliga grejer det där. ”Postmarathon-kicken”. ;-) Krya på dig!
anneliten
2 juni, 2011 kl 22:36Tänk att vara tacksam över att en förkylning stoppar träningen… Löpargalenskap? Men håller med om att det nog är rätt att ta det lugnt. Själv har jag bara gjort ett löp-pass – 25 minuter på mjuk skogsstig.
Anna (orka mera)
3 juni, 2011 kl 15:23Thomas – haha, jag försöker vara klok, men det lyckas långt i från alltid. Snarare nästan aldrig :)
Anneliten – Lät som ett lagom pass. Ett sånt hade jag också velat ge mig ut på! Ska bara bestämma mig om jag är allergisk eller förkyld. Ontet i halsen är borta och nu är det bara SNUVAN ALLAN. Som varje år den här tiden…