Backar från planen

I år är första året jag kör formtoppning inför maran. Annars har de sista två veckorna mer varit återhämtning från Göteborgsvarvet. Ostrukturerat och nästan ingen löpning alls.

Första veckan i årets maraladdning har bestått av många lite kortare (men tuffare!) pass.  Alla passen har gått över förväntan med bra fart i benen. Alla uppvärmningar har känts riktigt dåliga. Småkrämpor överallt och tunga, tunga ben.

Nu börjar jag bli nervös om jag kör för hårt. Om jag blir mer sliten än pigg. Idag står 10 km på schemat. Vet inte om jag vågar eller om jag ska vila helt. Det är det längsta passet som återstår, sen är det bara småpotatis kvar.

Småpotatis och mitt SISTA pass på gamla gymmet. Och DÄR lär det inte gå lugnt till. Det är kanske bäst att jag vilar lite…

5 Kommentarer

  • Svara
    Christian
    22 maj, 2011 kl 13:09

    Nä det är helt rätt!
    På tisdag är det sista dansen med gänget för oss båda, så varför ta det lungt då? Det är tisdag och då är det Intensiv spinning som gäller! :o)
    Ska bli super skoj att teama med dig igen. Sist blev ju en lyckoträff.

  • Svara
    Sara
    22 maj, 2011 kl 19:41

    Hmm ja, det är inte lätt! Sega ben vill man självklart inte ha. Men eftersom det är första året med formtoppning, så kan det ju vara intressant att följa planen och se hur det blir.

    Det stod i senaste Runner´s world att man ofta får sega ben och småkrämpor under formtoppningen, för att kroppen förnyar och reparerar muskelvävnaden när man reducerar träningsmängden. Man ska tydligen ta dessa ”fantomsmärtor” som tecken på att kroppen bygger upp sig för att förbereda sig inför loppet. Så din kropp är kanske på helt rätt väg :)

  • Svara
    Ingmarie
    22 maj, 2011 kl 22:48

    haha. Se nu till att de är snälla mot dig! Häng en stor skylt med ”Laddar” på bröstet så de fattar. ;-)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    23 maj, 2011 kl 07:34

    Christian – det ska bli kanon! Bara att hoppas att vi slipper cykla på samma cykel :)

    Sara – ja det är just det. Läskigt att ”se hur det blir” för tänk om man verkligen ÄR sliten och att det inte är fantom-ont. Då blir det ju en 42 km plåga…

    Ingmarie – bra idé. Jag ska genast börja snickra på skylten :)

  • Svara
    Sara
    23 maj, 2011 kl 21:13

    Men då vet du det till nästa år. Det kan ju också bli skitbra!

  • Kommentera