Flummigt i dimman

Idag har jag varit mitt flummigaste jag.

Det började med att Coach F förbjöd mig att visa kilometertiderna på klockan. Jag skulle springa 2 timmar lugnt och fint. Ingen stress. Inga siffror. Och tanken var ju klok, för jag har en tendens att vilja öka för att det ska se fint ut när det piper kilometer. Den sista snabbare än den föregående liksom. Och nu var det lugnt och fint som sagt. Kände mig nästan handikappad men försökte glida med i känslan och njuta av stunden i stället. Gick så där. Saknade mina pip. Vad skulle jag nu tänka på när jag inte kunde räkna avklarade procent?

Dimman kändes hotfull. Kunde bara se ett par meter framför mig och jag kände mig inte helt säker på var jag befann mig. Nya vägar och tät dimma är ingen bra combo för en som är född utan lokalsinne, men jag kom trots att rätt.

Efter 80 minuter når jag cykelvägen mellan Dösjebro och Kävlinge. Vägen som jag på dagens runda döpte till Runner’s Highway. Det är HÄR jag oftast hittar mitt eget runner’s high, och så även idag. 80 minuter tog det för motorn att gå igång. För mina siffertvångstankar att släppa. Efter 80 minuter lättade jag från jordytan, benen sprang och med all dimma runt om mig kändes det som jag sprang i himlen. Från att ha varit hotfull var den tjocka dimman nu bara härlig. Den omslöt mig och jag svävade. Så tänkte jag en tanke som var så flummig att jag bestämde mig att inte skriva den på bloggen – herregud ni kan ju tro att jag är knäpp.

Det kändes som sagt som jag var i himlen och jag tänkte “TÄNK OM JAG ÄR DÖD”. Så flummig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Och så skrev jag det ändå…

23 kilometer senare är jag tillbaka vid mitt skrivbord. Passet inläst i datorn, kilometertider checkade. Och livet som siffernörd forsätter. Nu känner jag igen mig själv igen.

9 Kommentarer

  • Svara
    Daniel
    21 januari, 2011 kl 17:08

    Härligt inlägg Anna! Jag kan också få lite konstiga tankar ibland ;). “TÄNK OM JAG ÄR DÖD” var dock något helt nytt. Tack för du delar med dig!

  • Svara
    Thomas
    21 januari, 2011 kl 18:23

    Säker på att det var dimma och inte någon annan sorts ”rök”?
    Löpning kan verkligen inspirera till annorlunda tankar :)

  • Svara
    J
    21 januari, 2011 kl 19:50

    Låter som ett riktigt mysigt pass, även om jag inte vet om 23 km på 2 timmar är ”lugnt och fint” ;) Inte för mig i vinter-mode i alla fall :)

  • Svara
    Anna
    21 januari, 2011 kl 21:13

    Semlor är gott men det gäller att pricka rätt. Min enda semla i år hittills var bara en svag 5:a.

  • Svara
    Carina
    21 januari, 2011 kl 23:52

    Bra att verkligen inte kolla på klockan, jag skulle nog smygkolla…

    Runners high up to the sky!

  • Svara
    Ingmarie
    22 januari, 2011 kl 00:51

    Vilken underbar beskrivning! Och vilket härligt pass det ändå blev! KRAM :-)

  • Svara
    Sara
    22 januari, 2011 kl 10:59

    Vad härligt det lät :) Jag längtar till skogen där jag brukar ha min ”Runners highway” på andra varvet på 10 km-slingan.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    22 januari, 2011 kl 11:05

    Daniel – tro mig, det var en ny tanke även för mig. Nästan så jag blev rädd för mig själv :)

    Thomas – ja man börjar ju misstänka att det inte var vanlig dimma det där… Men kul med lite omväxling i tankeverksamheten ibland!

    J – fast här nere i södern har vi ju barmark. Då går det ju lite lättare. Fast sakta är det inte, gick fortare än jag trodde men jag hade ju ingen klocka och ingen koll :)

    Anna – på det igen! :)

    Carina – jo jag smygkollade men hade bara totaltiden på displayen. Så jag fick ingen kilometertidsinfo… Faktiskt lite skönt.

    Ingmarie – det var jättehärligt. Kände mig som en maskin. En lång asfaltraka kan vara riktigt underbar ibland.

    Sara – vilken lyx att komma på runners highway så snabbt. För mig tar det ofta 1-1.5 timme. Trögstartad är bara förnamnet!

  • Svara
    Ann
    22 januari, 2011 kl 13:43

    Ah, underbart!! Så där ska ett fulländat långpass vara. Trevlig helg!!

  • Kommentera