Minus 13 när jag slog upp ögonen. 14 grader varmare än förutspått. Hoppade i skorna fort som attan för att passa på innan köldknäppen kom. Sköt på vilan till i morgon i stället. Man får passa på att springa medan det går liksom.
Kände för att springa lite snabbare och kortare idag, och så fick det bli. Så fort det nu går i snön… Efter 7 km piper klockan till och det står GARMIN i hela fönstret. Jotack, jag vet att du heter Garmin. Ett pip till och klockan stängs av och dör. Tack och adjö, godnatt och hejdå.
Jag vill skicka tillbaka klockan och få den lagad. Jag vet att Garmin är snabba på att fixa. Been there done that. MEN JAG KLARAR MIG JU INTE UTAN MIN KLOCKA!
Har tänkt skicka in den i flera månaders tid, men det är alltid något som kommer emellan. Ultraintervaller, Markuslopp och nu Playitas. Undrar hur jag egentligen klarade mig innan GPS:ens tid?
Vilket i-landsproblem…
4 Kommentarer
malin
29 december, 2010 kl 22:20Jag håller med dig, i-landsproblem, men jag är precis lika dan!! Jag klarar mig inte utan min kära pulsklocka Polar som är med mig på alla passen som jag kör. Självklart var han med på mitt äventyr i Stockholm i höstas, Lidingöloppet. I julklapp fick jag en ny kompis som används ute i löparspåret, Garmin, jag är redan förälskad i.
Ingmarie
29 december, 2010 kl 23:26Du klarar dig! I väg med den!
Carina
29 december, 2010 kl 23:45Jag förstår dig, även fast jag vill hålla med Ingmarie! Jag är också tokfokuserad på min klocka. Lite FÖR fokuserad tror jag, jag skulle nog må bra av ett par pass utan klockan, men då vet man ju liksom inte att det har hänt!!!
anneliten
30 december, 2010 kl 12:26Jag är hat-kär. Vill ha min Garmin men den är ju så tjurig och krånglig! Och överkänslig! Jag tycker inte det är acceptabelt med så ostadig drift för en klocka som kostar så pass mycket. Garatin på min har dessutom gått ut nu. Garantitiden är bara ett år om man köper klockan (billigare) utomlands nämligen.