Det är mycket Ultraintervaller nu. Jag andas ultra, sover ultra, drömmer ultra, jobbar ultra, mardrömmer ultra. Och mitt i allt detta har jag glömt bort att jag faktiskt ska SPRINGA också. 8 gånger för att vara exakt. En mil är ju inte så lång, men en mil åtta gånger är rent sjuhelsikes långt.
Hur tänkte jag nu? Vad fick mig att tro att det här skulle vara en kul grej?
När man tillåter sig att tänka lite längre är det ju inte alls kul. Mest fruktansvärt. Och jag som somnar i soffan kring halvnio-snåret, var ska jag hitta kraft att springa TRE mil efter den tidpunkten? När jag dessutom varit vaken sen innan fem på morgonen och redan avverkat 5 mil.
Det är nog tur att jag inte tänkte så mycket innan jag bestämde mig för det här. Jag tänker fortsätta att inte tänka så mycket. Bara göra. Glida med. Känna mig galen. Njuta av galenskapen.
När det är över ska jag ligga raklång och njuta av bedriften. Jag ska inte röra ett finger. På ett halvår. Minst.
Förutom att jag ska stå i en handbollskiosk och kränga varmkorv redan på söndag förmiddag. HUR tänkte jag nu?
10 Kommentarer
Daniel
10 november, 2010 kl 12:38Hahaha! Ska du sälja korv dagen efter?? :) Skaffa vikarie! Själv har jag innebandy 10:30 på söndagen men den har jag tackat nej till……och du…jag är kvälls-nattmänniska så jag kommer hålla låda sista intervallerna, tror dock inte jag är så hipp på morgonpassen ;)
Nu ska det laddas med falafel! :)
Christian
10 november, 2010 kl 13:08Jag vet precis hur du tänker.. och känner!
Fram till måndagens hemska äventyr har jag börjat fundera på vad jag anmält mig till… sen gör det väl inte saken bättre att man har en kass rygg. Men har fått tid på fredag lunch för lite reparation sen är det väl bara att springa kan jag tro?
Malin L
10 november, 2010 kl 13:14förnekelse och förträngning – funkar i alla lägen. Bara att odla pannben ett par dagar till! Kommer att bli en upplevelse att vara med :)
Christopher Wahlberg
10 november, 2010 kl 13:24shit jag e med er alla… igår mådde jag illa. var nervös och undrade va fan man gett sig in i. Känner av det igen när jag skriver här…
Annelie
10 november, 2010 kl 14:41Lycka till! Det kommer nog bli roligt, ni är ju flera som springer.
Ps. Är alla i Skåne hurtiga? Nästan alla träningsbloggar jag läser är skrivna av människor som bor i Skåne… :-) Ds.
Therese
10 november, 2010 kl 14:43Haha…jag hade också på nåt sätt lyckats undvika att tänka på att vi faktiskt ska springa de där milen också, det har liksom känts så abstrakt. Men igår kom jag också på att egentligen är det här inte alls roligt, det är verkligen helt fruktansvärt. Eller åtminstone lite småkorkat. Jag tror att jag kommer springa sovandes till slut, och jag tänkte jag skulle höra med Niklas på jogg.se om det är okej att registrera en mil om man blivit kringrullad den i en skottkärra… ;)
Linn
10 november, 2010 kl 15:47Jag älskar galna människor! Tänk vad trist att vara som alla andra. Det behöver du inte oroa dig för!
Jag kommer att vara såååå avundsjuk på er, särskilt nu som jag inte kan springa alls med hjärnskakning.
Och jag är så säker på att ni kommer greja det alldeles galant och dessutom njuta av varenda mil!
Ann
10 november, 2010 kl 15:50Usch, du skrämmer ju upp redan rädda mig! Jag har knappt sovit på två dagar och när jag väl sover har jag oxå mardrömmar…. Hahaha, hur ska detta sluta??
Ska anamma din strategi och försöka sluta tänka…
Anna (orka mera)
11 november, 2010 kl 09:10Daniel – ja dom säger det… får som jag lyckas lägga rätt korv i rätt bröd och få ketchupen på korven och inte i kaffet.
Bra med en nattmänniska, då kan du få sjunga för mig på sista sträckan så sjunger jag för dig på första :)
Christian – en fot framför den andra. Ett par gånger. Sen är det klart :)
Malin L – jag odlar och odlar. Hoppas det hinner bli tillräckligt tjockt!
Christopher – usch då. Vi tänker inte mer på det nu. Vi bara gör!
Annelie – jag tycker tvärtom att alla bor i Stockholm. Men jag börjar hitta fler och fler hurtbullar här nere och det är jättekul!
Therese – hör av dig igen när du har fått ok med skottkärran :) Då åker jag och köper en till mig…
Linn – Frågan är vad som är galnast, att springa 8 mil eller att dammsuga sig till ett blåöga och hjärnskakning :)
Ann – nu tänker vi inte mer. Snart är det måndag!
anneliten
11 november, 2010 kl 09:20Jag tror ni får jättekul – ni gör ju något galet tillsammans. Tänkte ett tag att hänga på några av intervallerna här i Stockholmstrakten. Men ensam känns det inte alls lika kul att springa ens hälften av intervallerna. Undanflykt?