Rosa morgonrunda med extra fluffefluff

Träningsglädje-Sara skrev ett mycket tänkvärt inlägg igår, om hur fantastiskt allting är i bloggarnas värld. Så vackert, så lätt och så underbart.

Ny bild (7)

Tycker vi träningsbloggare alltid att det är fantastiskt att träna? Är det alltid soluppgång och krisp i luften på våra rundor?

Nej, naturligtvis är det inte så. Vissa rundor känns skit, vissa pass är outhärdliga att instruera, och vissa gånger lockar en varm choklad framför teven så mycket mer. Oftast är vädret grått och ruggigt men jag ska villigt erkänna att kameran oftare kommer fram i den krispiga morgonsolen. Varför? Jag vet inte, för att grått känns så vanligt och tråkigt. Kameran skulle lika gärna komma fram i ösregn, hagelstorm och snålblåst. Men en vanlig grå bild… njäe.

Jag försöker att skriva om tråkiga träningsupplevelser också. Det blir ju liksom lite mer trovärdigt då. För livet är inte en enda rosa fluffefluff och inte heller träningen. Däremot tror jag att vi alla sitter inne med en god förmåga att glömma det tråkiga, onda och jobbiga. (Annars skulle det inte finnas några tvåbarnsmammor, tro mig!). Att liksom filtrera bort det och komma ihåg det roliga och trevliga. Omedvetet förbättra på litegrann.

När jag tänker tillbaka på morgonens runda tänker jag på dimma över en spegelblank Kävlingeå. En knallorange soluppgång och det berömda krispet i luften. Jag tänker andetag och puls. Att flyga fram i ett nyvaket landskap, se världen innan de andra hunnit vakna. Jag tänker rosa, glitter och fluffefluff.

Vad jag har glömt bort för länge sedan är att jag blev toanödig efter 2 km och fick hålla mig de sista elva. Jag har glömt bort att min fingrar höll på att frysa sönder och att jag blev trött i ryggen. Och jag har glömt doften av döda, brända djur från Krutmöllan.

Vad jag däremot inte glömt är att mina vader känns som de är fyllda av falukorv. Mycket muskler, ingen kraft. Ingen spänst och ingen studs uppför backarna. Falukorven gjorde sitt inträde efter Lidingö men nu tycker jag det är dags att lämna plats för riktiga muskler. Vet bara inte riktigt hur… Falukorv till middag någon?

5 Kommentarer

  • Svara
    Anki
    11 oktober, 2010 kl 09:52

    Visst kan det vara en ren pina vissa mornar när klockan ringer tiiiidgit,för att man ska iväg & träna..MEN trots att passen ibland inte känns HELT lyckade, så är känslan efteråt helt oslagbar iaf! Det är så skönt att hoppa in i duschen efter ett svettigt pass, oavsett om jag orkat springa 1 mil,5 km eller 3 km just den dagen & just DET är helt obetalbart tycker jag=)
    Å även om man har ont någonstans så är känslan efteråt att ”jag fixade detta iaf” eller ”ja jag orkade inte hela vägen, för att jag hade så ont i foten så jag fick gå sista biten…MEN jag gjorde mitt bästa & försökte iaf” och just det där kan jag leva länge på & får därmed en bra start på min dag=)
    Hoppas du får/har en bra dag oxå=)
    Kram Anki

  • Svara
    Thomas
    11 oktober, 2010 kl 09:55

    Håller med om att det ibland verkar som att vissa svävar fram på små rosa moln vid varje träningspass.
    Men ibland kan det vara skönt att lösa att även andra har motgångar, och kämpar på med sina skador precis som en själv.

    Men det gäller nog att behålla balansen, för att man inte ska framstå som en gnällpelle..

    Jag antar förresten att du kör med kompressionsstrumpor för att få ner din falukorv?

  • Svara
    Ellen
    11 oktober, 2010 kl 10:04

    Läste också Saras inlägg… Kloka reflektioner gör också du. Nu när jag tänkt lite på detta tror jag att jag ofta skriver om när det går tungt och när jag är trött och förkyld jämt och springer långsamt. Jag tror att det är det som gör min blogg intressant, att jag INTE springer milen på 45 minuter lätt som en plätt.
    Men samtidigt, som Thomas ovan – man vill ju inte framstå som en gnällpelle. ;) Så lagom och balans är nog bra. :)
    Men visst är bloggverkligheten förskönad! Det spelar mig ingen roll att lägga upp bilder på mitt osminkade ansikte, men nånstans går ju en gräns för vad man skriver om och inte skriver om.

  • Svara
    ÄtaTränaKämpa
    11 oktober, 2010 kl 15:27

    Läste också Saras inlägg och har funderat mycket kring det. Klokt inlägg.

  • Svara
    Jonna
    12 oktober, 2010 kl 08:18

    Ja så är det ju verkligen… jag har ibland förfasats över min egen blogg, ibland ser det ut som att allt är kul och bra jämt! Trovärdigt, nej. Men det är ju roligare att skriva om det som varit bra och peppande. Men det är skönt att läsa att även andra har tunga pass ibland t.ex, så att det inte bara är jag, liksom =)

  • Kommentera