Bikram – så gick det!

Så hur gick min Bikram-premiär?

10 minuter innan passet smyger jag in i salen, tillsammans med Emelie som förklarar att nu är det dags att vara tyst. Det är varmt, typ ugnsvarmt. Alla människor ser hur rutinerade ut som helst, i sina små yogatoppar och matchande korta yoga-bikinibrallor. Själv kör jag korta tights och linne, mest påklädd av allihopa, och det kommer jag förmodligen att få sota för…

Lägger mig ner på min yogamatta. Precis som alla andra. Hur fel kan det bli? Attans fötterna åt fel håll, får en liten tillrättavisning av yogafröken och jag vänder mig snällt åt rätt håll.

Ligger ner i tio minuter. Luften är varm, tung och fuktig. Det är jobbigt att andas och jag undrar lite försynt hur jag ska kunna röra på mig och andas SAMTIDIGT. Första svettdroppen tittar fram, och vi har inte ens börjat än!

Yogafröken kommer in och börjar prata. På engelska. Hon som alldeles nyss var svensk. Det låter grymt proffsigt, orden väller ur henne och jag förvånas att hon inte snubblar oftare på sin egen tunga.

Vi andas. Står i olika ställningar. Sitter i olika ställningar. Ligger i olika ställningar. Hela tiden till ett oavbrutet yogapratande som får en att liksom pressa sig lite extra. Sträcka lite, lite till. Utmana sig det lilla, lilla extra.

Övningarna känns inte helt ovana, många av dem har jag provat förr, fast i rumstemperatur. Men ibland snurrar vi in oss i konstiga positioner som jag liksom inte kan ta mig ur…  Jag tycker att jag smälter in ganska bra för det mesta, men ibland gör vi saker där alla fattar vad som händer utom jag. Helt plötsligt reser vi oss från liggande till sittande och hela församlingen börjar frusta i takt. Av sig själv. Bara sådär. Till nästa omgång är jag beredd och frustar med.

Efter passet känner jag mig nybastad, mjuk och medgörlig. Duschen är välbehövlig men på ett sätt onödig. Jag svettas precis lika mycket efteråt. Men känslan i kroppen är skön. Emelie säger att Bikram gör underverk för löpningen och tror henne.  Min stela lekamen hade verkligen mått gott av mera Bikram. Synd att det är så långt till Malmö bara.

DSC00848
Jag och Emelie innan passet. Efteråt var vi lika glada fast mer svettiga…

8 Kommentarer

  • Svara
    Ellen
    13 oktober, 2010 kl 23:26

    Åh det låter jättehärligt! :-) Tror att min höstfrusna kropp skulle gilla bikram också, men jag får väl nöja mig med bastu eller nåt. ;-)

  • Svara
    Dunceor
    14 oktober, 2010 kl 13:15

    Ah jag älskar tryckande värmen. Finns inget bättre än när man är i 40+ värme =) Dock så brukar jag väl föredra sitta och softa med en Long Island Ice Tea än yoga i sån värme =)

  • Svara
    Mikael Björk
    14 oktober, 2010 kl 15:02

    Gick ni över gatan sen? Till Lilla Tyska Köket och åt speckknödel mit saurkraut? Det skulle stå i bjärt kontrast till det indiskt mjuka. :-)

  • Svara
    Jenny
    14 oktober, 2010 kl 16:36

    Tänk vilket lyft för din stela löparkropp! :) Jag borde också testa bikramyoga….häftigt med värmen!

  • Svara
    Sara
    14 oktober, 2010 kl 17:13

    Jag älskar värmen i yogarummet, speciellt under vintern. Jag tycker att yoga är toppen för löpningen. Dock vågar jag mig inte på bikram längre, jag är väldigt överrörlig och värmen mjukar upp mig ännu mer och förra året hoppade mitt knä ur led. Efter det blev jag lite avskräckt, så nu har jag övergått till ”vanlig” yoga. Men jag kan sakna bikram ibland.

  • Svara
    Emelie
    14 oktober, 2010 kl 17:50

    Himla kul att du följde med! :)

  • Svara
    BoelMaria
    14 oktober, 2010 kl 18:34

    Jag är också sugen på att testa bikram, men har som du funderat på hur det är möjligt att överhuvudtaget röra sig i den värmen.

    P.s. Sedan är ju allt relativt; Malmö – Kävlinge = 3 mil… Långt? Ja, det beror säkert på vem du frågar :)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    14 oktober, 2010 kl 21:55

    Ellen – bastu är inte dumt det heller :)

    Dunceor – haha. Fast då yogar jag hellre. Eller äter glass :)

    Mikael – ingen saurkraut, det blir lite för bjärt konstrast för mig. Men jag ska tipsa maken, han brukar tala sig varm om saurkraut… Men speckknödel låter lite för makabert även för honom!

    Jenny – helt klart en ny upplevelse. Jag gillade det!

    Sara – överrörlighet är inget problem i mitt universum. Jag är snarare stel som ett kassaskåp. Men jag förstår om det känns läskigt om saker hoppar ur led. Då hade jag nog också varit lite försiktig…

    Emelie – kul att få följa med och att träffa dig!!

    BoelMaria – det undrade jag också som sagt, men det löste sig. Tycker absolut du ska testa. Nej, 3 mil är kanske inte så farligt långt, men det tar väldigt mycket tid om man ska göra det regelbundet. 4 timmar är lite mycket för ett träningspass. Tyvärr :(

  • Kommentera