Skulle återhämtningsjogga lite igår. Första löpningen efter Lidingö som trots allt satte sig rejält i mina vader. Var inställd på långsamt, tungt och segt.
Blev överraskad när mina ben bara ville springa. Högt, lätt och ledigt. Som om de aldrig sett en abborrbacke i hela sitt liv. Höll tillbaka, ville inte pusha det, men det kändes som jag flög.
Härlig höstsol på det och lyckan var fulländad. Vissa pass är bara lite mer än de vanliga!
Och så några bilder från Lidingö…
1. Abborrbacken: Inte lika lätt och ledigt här. Men dock i omkörningsfilen..
2. Spurt mot mål. Eller spurt och spurt, det fanns inte mycket kvar i benen. Men känslan är obeskrivlig. Gaah, jag vill göra det igen. Nu!
7 Kommentarer
Jesper
30 september, 2010 kl 14:20Håller med dig! När man minst anar det, kan det finnas extremt krut i benen! Jag har funderat att sluta med formtoppning, för jag upplever att jag mest bli ”slö” av det.
Ps. Du ser nöjd ut på bild 1 där du flyger förbi i omkörningsfilen… :)
Jenny
30 september, 2010 kl 14:25Äkta löp-glädje!
Malin L
30 september, 2010 kl 18:18hur glad som helst på BÅDA bilderna!!
BoelMaria
30 september, 2010 kl 20:04Du är galen!!!!
Ann
1 oktober, 2010 kl 11:48I omkörnignsfilen och dessutom med ett leende på läpparna! Underbart fina bilder!!
Trevlig helg
Emilia
1 oktober, 2010 kl 12:02Hej Anna!
Tänkte höra med dig vart du hittade din foamroller?
Kram
Carina
5 oktober, 2010 kl 10:41Kan bara hålla med. Man fattar inte riktigt hur det hänger ihop. Jag presterade superbra på Lidingöultra i våras efter en vecka med 6 mil och tre tunga kvalitetspass…. strange.