Umeå har något som Kävlinge saknar: motionsspår!
På bara någon kilometer kan man nå värsta bästa terrängen och det känns som man är mitt ute i ingenstans. Häromdagen testade vi SM-spåret på Gammlia och idag var det dags för I20-skogen. Efter ett nattligt skyfall var marken fortfarande blöt och sumpig när vi gav oss ut, och hela luften luktade skog och regn. Uppfriskande!
Ibland var det spån, ibland blev det grus, och lite då och då ren sandlåda. Härligt och mjukt, men ack så jobbigt…
Efter avslutad runda i skogen fick vi asfalt sista biten hem, och det var då asfaltsdrottningen i mig vaknade. Benen blev så lätta, andningen så rytmisk och den underbara känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst, infann sig.
Jag älskar skogen för upplevelsen, men för den här grymma evighetsmaskins-feelingen behöver jag lite mer hardcore i form av asfalt. Hur fungerar ni?
12 Kommentarer
Ellen
30 juli, 2010 kl 10:22Ungefär samma här. Jag älskar också asfalt för att det går snabbt. Visst är det härligt att springa i skogen, men det är så tråkigt med bara träd och träd och träd.
emma
30 juli, 2010 kl 13:09Jag tror jag känner tvärtom. Gillar skogen och små stigar som går i kringelikrokar med lite rötter och grejer så man har lite att tänka på. Långa raka sträckor tröttar ut mig, men då är jag ju ingen löpare heller…:P
Anna
30 juli, 2010 kl 15:14Kan verkligen sakna motionsspår. Det är otroligt mysigt och rogivande att springa på motionsspår.
Louise
30 juli, 2010 kl 15:26Jag kan inte helt bestämma mig! Å ena sidan så är det bekvämt med asfalt för att det är lätt och smidigt och jämnt – inte lika tungt. Men å andra sidan så får små stigar med rötter och stenar och gropar tankarna på helt andra håll än att det är jobbigt, och istället måste man tänka på var man sätter fötterna!
Kanske är det egentligen så att jag gillar båda lika mycket – omväxling förnöjer?
Jenny
30 juli, 2010 kl 17:32Jag trivs bäst i terrängspår, helt klart! MEN att springa asfalt sänker ju tiderna en aningen….:) Så både terräng och asfalt i en bra kombination är det ultimata tycker jag!
anneliten
30 juli, 2010 kl 17:32Omväxling is everything! Ibland rötter och stenar ibland asfaltsnötande.
Tina
31 juli, 2010 kl 16:18är det lättare på asfalt säger ni?! det har jag aldrig upplevt. jag tycker att det går segt och pustar och stönar och det gör ont i knän och leder. och har jag inte mp3:n med mig så klarar jag inte lång sträcka. Men så har jag orienterat i 10 år när jag var yngre. jag tycker att skogen är mer lättlöpt. särskilt då om man får ett motionsspår eller nästan ännu hellre en fin stig. Där ser man. Tänk så olika man är. och tur är väl det. :)
Elena
31 juli, 2010 kl 18:30Vad gör ni i Umeå? Hälsar ni på någon ni känner eller har ni stuga?
Anna (orka mera)
1 augusti, 2010 kl 00:58Hihi, smaken är som baken! Kul att höra vad ni tycker!
Elena – mina föräldrar bor där så vi var uppe och hälsade på. Fast nu är vi tillbaka på skånsk mark igen!
Daniel
1 augusti, 2010 kl 18:08Jag gillar kombinationen och brukar ta till skogen när motivationen tryter. Brukar oftast hitta tillbaka efter ett pass i skogen och gillar trycket i steget nästa gång jag kommer ut på asfalten.
Johan
1 augusti, 2010 kl 23:41Jag sprang på Hallands vakraste väg igår, den har faktiskt det namnet. Den går längs med Ätran. Känslan att springa där på asfalten omgiven av nydränkt skog var underbar. Jag sprang omkring med ett stort leende på läpparna hela tiden. Asfalt omgiven av skog är mitt bud. Provade en annan väg idag i småland, fungerar fortfarande. :)
Anna (orka mera)
2 augusti, 2010 kl 09:13Johan – det där måste ju bara vara värsta bästa lösningen! Synd att det är så långt till Halland!