Mjukt vs hårt

Umeå har något som Kävlinge saknar: motionsspår!

P4241385

På bara någon kilometer kan man nå värsta bästa terrängen och det känns som man är mitt ute i ingenstans. Häromdagen testade vi SM-spåret på Gammlia och idag var det dags för I20-skogen. Efter ett nattligt skyfall var marken fortfarande blöt och sumpig när vi gav oss ut, och hela luften luktade skog och regn. Uppfriskande!

Ibland var det spån, ibland blev det grus, och lite då och då ren sandlåda. Härligt och mjukt, men ack så jobbigt…

Efter avslutad runda i skogen fick vi asfalt sista biten hem, och det var då asfaltsdrottningen i mig vaknade. Benen blev så lätta, andningen så rytmisk och den underbara känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst, infann sig.

Jag älskar skogen för upplevelsen, men för den här grymma evighetsmaskins-feelingen behöver jag lite mer hardcore i form av asfalt. Hur fungerar ni?

12 Kommentarer

  • Svara
    Ellen
    30 juli, 2010 kl 10:22

    Ungefär samma här. Jag älskar också asfalt för att det går snabbt. Visst är det härligt att springa i skogen, men det är så tråkigt med bara träd och träd och träd.

  • Svara
    emma
    30 juli, 2010 kl 13:09

    Jag tror jag känner tvärtom. Gillar skogen och små stigar som går i kringelikrokar med lite rötter och grejer så man har lite att tänka på. Långa raka sträckor tröttar ut mig, men då är jag ju ingen löpare heller…:P

  • Svara
    Anna
    30 juli, 2010 kl 15:14

    Kan verkligen sakna motionsspår. Det är otroligt mysigt och rogivande att springa på motionsspår.

  • Svara
    Louise
    30 juli, 2010 kl 15:26

    Jag kan inte helt bestämma mig! Å ena sidan så är det bekvämt med asfalt för att det är lätt och smidigt och jämnt – inte lika tungt. Men å andra sidan så får små stigar med rötter och stenar och gropar tankarna på helt andra håll än att det är jobbigt, och istället måste man tänka på var man sätter fötterna!

    Kanske är det egentligen så att jag gillar båda lika mycket – omväxling förnöjer?

  • Svara
    Jenny
    30 juli, 2010 kl 17:32

    Jag trivs bäst i terrängspår, helt klart! MEN att springa asfalt sänker ju tiderna en aningen….:) Så både terräng och asfalt i en bra kombination är det ultimata tycker jag!

  • Svara
    anneliten
    30 juli, 2010 kl 17:32

    Omväxling is everything! Ibland rötter och stenar ibland asfaltsnötande.

  • Svara
    Tina
    31 juli, 2010 kl 16:18

    är det lättare på asfalt säger ni?! det har jag aldrig upplevt. jag tycker att det går segt och pustar och stönar och det gör ont i knän och leder. och har jag inte mp3:n med mig så klarar jag inte lång sträcka. Men så har jag orienterat i 10 år när jag var yngre. jag tycker att skogen är mer lättlöpt. särskilt då om man får ett motionsspår eller nästan ännu hellre en fin stig. Där ser man. Tänk så olika man är. och tur är väl det. :)

  • Svara
    Elena
    31 juli, 2010 kl 18:30

    Vad gör ni i Umeå? Hälsar ni på någon ni känner eller har ni stuga?

  • Svara
    Anna (orka mera)
    1 augusti, 2010 kl 00:58

    Hihi, smaken är som baken! Kul att höra vad ni tycker!

    Elena – mina föräldrar bor där så vi var uppe och hälsade på. Fast nu är vi tillbaka på skånsk mark igen!

  • Svara
    Daniel
    1 augusti, 2010 kl 18:08

    Jag gillar kombinationen och brukar ta till skogen när motivationen tryter. Brukar oftast hitta tillbaka efter ett pass i skogen och gillar trycket i steget nästa gång jag kommer ut på asfalten.

  • Svara
    Johan
    1 augusti, 2010 kl 23:41

    Jag sprang på Hallands vakraste väg igår, den har faktiskt det namnet. Den går längs med Ätran. Känslan att springa där på asfalten omgiven av nydränkt skog var underbar. Jag sprang omkring med ett stort leende på läpparna hela tiden. Asfalt omgiven av skog är mitt bud. Provade en annan väg idag i småland, fungerar fortfarande. :)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    2 augusti, 2010 kl 09:13

    Johan – det där måste ju bara vara värsta bästa lösningen! Synd att det är så långt till Halland!

  • Kommentera