Etapp: Tällberg – Bollnäs 139 km

Fulltankade med ny energi sa vi i morse hejdå till barn och svärföräldrar för att fortsätta vår resa norrut.

Dagens etapp bjöd på medvind större delen av sträckan och vi kunde köra på i betydligt högre hastigheter än tidigare. Vid infarten till Rättvik råkar vi ut för resans första incident. Det är Fredrik som fipplar med gps:en och missar en död grävling som ligger på marken rakt framför honom. Han väjer hastigt och lyckas undkomma grävlingen med minsta möjliga marginal. Uppfattar hans vrål och hinner själv svänga undan. Vågar inte tänka på vad som hänt om han kört på den. En grävling i 45 knyck och vi hade nog varit varsitt nyckelben fattigare.

Några mil senare börja våra rumpor protestera. Vi sjunger för att bibehålla humöret:

Min stjärt den har tre skavsår
Tre skavsår har min stjärt
Och har den ej tre skavsår
Så är det ej min stjärt

(melodi: min hatt den har tre kanter…)

Skrattar våldsamt och inser hur jobbigt det är att skratta och cykla samtidigt…

Äter lunch efter 50 km och får värsta palt-svackan. Det är som att energin inte kommer ut i blodet. Vill egentligen bara somna men trampar snällt vidare tills energin sakta men säkert rinner till. Därefter har vi riktigt flyt och benen trummar på.  Vid 91 km hjälper inga sånger i världen mot våra rumpor. Vi kliver av och lägger oss raklånga på asfalten och stretchar.

Ju längre resan lider ju mindre bryr man sig om saker och ting. Att lägga sig ner på en busshållplats känns helt normalt. Och jag bemödar mig inte längre om att gå längst in i urskogen varje gång jag ska kissa. Bakom cykeln kan ingen se mig… eller?

Sista 5 milen rinner iväg. Fredrik kör lite för fort över ett fartgupp vilket gör att hans telefon hoppar ur hans ficka och kraschlandar i marken. Den ser inte helt normal ut längre och Fredrik klassar den som trasig. Jag är glad så länge den klarar av att skicka ut vår position…

På tal om position. Det bor ett spöke i vår gps. Varje gång vi kör i en rondell hänger sig gps:en. Aldrig annars. Kan någon förklara detta för mig? Jag tycker det är lite läskigt!

Bollnäs är annars en världsmetropol jämfört med tidigare besökta platser. Vi tänkte ta en kvällspromenad för att utforska omgivningarna men sängen liksom sliter och drar i mig. Får begrunda utsikten från vårt hotellfönster istället. Det ser riktigt fint ut.

Fin var även buffén på hotellet. Tre salladstallrikar, en stor portion mat och lite efterrätt senare så är jag nöjd. Om Scandic hotelll i Bollnäs går i konkurs så är det vi som ätit dem ur huset…