Det straffar sig…

När jag var i Portugal i våras träffade vi en riktig löpfamilj. Det var ultrapappan, ultramamman och de tre löparbarnen. Den minsta var bara 6 år, om jag minns rätt, och 18-åringen sprang glatt en femmilare.

Sen dess har jag drömt om en egen löparfamilj. Tänk vilka härliga resor man kunde göra. Fast mina planer stötte direkt på patrull. Elvaåringen kunde inte alls förstå vitsen med att springa och det var bara att gilla läget. Sunwing resort är ju inte helt fel det heller…

Tills nu i veckan. Då minsann skulle det börja springas. Första gången i måndags hamnade både jag och Fredrik i någon slags chocktillstånd och hängde gladeligen på. Det blev en jättehärlig tur på tre kilometer.

Igår morse var tillfället mindre väl valt. Jag och Fredrik hade precis sprungit 14 kilometer, satt i oss en ordentlig frukost och duschat, när dottern deklarerade att det var dags för springtur! Träningsvärken hade gått över och NU MÅSTE VI SPRINGA!

DSCF4733

Fredrik (som tycker sig ha sprungit hur mycket som helst i veckan) överlåter med varm hand uppgiften till mig (som har sprungit ännu längre…). Jag tittar på mina regnvåta skor och tvekar, men inser att det här tillfället kan man inte låta gå till spillo.

Nyduschad och nyäten hoppar jag i de svettiga kläderna igen och ger mig ut med en ivrig dotter. Benen känns som stolpar när jag stapplar fram. Men man ska inte klaga, det är ju precis det här jag har önskat. Fast nästa gång tar vi det INNAN jag duschat och fått på mig mjukisbyxorna…

8 Kommentarer

  • Svara
    Lisette
    31 juli, 2010 kl 08:20

    Hihi! Vad underbart! Det verkar som att en löparfamilj är under utveckling.

  • Svara
    Miranda
    31 juli, 2010 kl 08:37

    Haha! Jag vill också ha löparfamilj. Hoppas det här fortsätter :D

  • Svara
    Anna
    31 juli, 2010 kl 09:06

    Jag med! Så kul att få dela sitt intresse med resten av familjen. Min man Daniel har kommit igång bra nu på semestern och Vilgot springer vart han än ska så det ser lovande ut:)

  • Svara
    Mikael Björk
    31 juli, 2010 kl 11:03

    Grattis!

  • Svara
    Sophia
    31 juli, 2010 kl 20:31

    Är det Kungsgatan som skådar mitt norra öga? Jag vill oxå bli en löparfamilj *S*

  • Svara
    Ellen
    31 juli, 2010 kl 20:58

    Hahahahahah.
    Stackars min löparmamma fick vänta tills jag nästan var 20 innan jag sprang för första gången… Du har haft lite mer tur med det iaf. ;-)

  • Svara
    Ellen
    31 juli, 2010 kl 21:06

    Hur gammal är din dotter? Tjejmilen är ju ett superroligt lopp, lagom distans att börja med och kan kombineras med en weekend i huvudstaden. :-) Jag och mamma ska springa det för tredje året i rad i år.
    OM löparintresset nu håller i sig och hon börjar prata om lopp. ;-)
    14 år är visst minimiåldern för Tjejmilen.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    1 augusti, 2010 kl 00:57

    Sophie – nästan, men inte riktigt. Det är skolgatan :)

    Ellen – hon är bara 11 så hon får vänta lite till. Men annars låter det som en jätterolig idé. Hoppas hennes intressen håller i sig :)

  • Kommentera