Rädd

Mitt knä känns nästan ingenting. Det känns lite när jag sätter mig på toa. Då sticker det till, precis som det gjorde när jag var skadad fast mycket mycket mindre. Hade jag inte haft eländet förra sommaren hade jag sannolikt inte brytt mig. Nu är jag livrädd.

Känner efter. Vågar inte sätta mig ner utan att ta emot med händerna. Vågar inte promenera eftersom det var en promenad som utlöste det sist. Vågar ännu mindre vardagscykla eftersom det var vardagscyklingen som senare blev mitt största problem. Tog faktiskt BILEN till Mamma Bootcampen idag. En enda kilometer i strålande sol och sommarvärme. Tog emot i hela själen, men jag vågade inget annat. Har fixat vikarie till kvällens army och letar med ljus och lykta till ersättare på morgondagens spinning.

Den här gången tar jag inga chanser. Jag har allt för mycket som står på spel. Foamrollern och yogamattan har fått parkeringstillstånd på vardagsrumsgolvet. Nu ska jag stretcha, rulla och yoga ett par dagar. Sen ska allt vara som vanligt igen. Banne mig.

4 Kommentarer

  • Svara
    anneliten
    21 juni, 2010 kl 21:03

    Hoppas, hoppas, hoppas att knaet skarper sig (ursakta vokal-brist, ar i grekland…)

  • Svara
    Ann
    21 juni, 2010 kl 21:09

    Åhhhh, håller tummarna stenhårt! Du förtjänar liksom inte att behöva gå igenom allt det där igen…
    Styrkekram!

  • Svara
    Ola
    22 juni, 2010 kl 08:17

    Det fixar sig, inte konstigt att man får lite värk i knäna efter en sån tur.
    Jag har kadenssensor på min cykel och ser att jag tog 42,456 tramptag, otroligt att knäna fortfarande sitter kvar :)
    Kolla in lite inofficiell statistik på http://resultatjakt.se/events/vattern_2010/
    Apropå ”Håll till höger” skrik, så är det för att det inte skall ske en olycka, de framför skall veta att det kommer snabbare cyklister bakom så att man inte vinglar ut. Mitt försvar då det kanske var jag som skrek på dig efter Fagerhult.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    22 juni, 2010 kl 08:38

    Anneliten – åh vad härligt med Grekland! Mycket härligare än ömma knän. Men jag hoppas precis som du att det löser sig.

    Ann – Tack för dina tummar och kramar.

    Ola – nej du har nog rätt. Det blev ju några varv man fick snurra på benen. Jo jag förstår att det är en fördel om man hör att det kommer folk bakom, men det kändes som det inte var den enda anledningen till skriket. (Utan mer ”FLYTTA PÅ ER SÖLKORVAR!) Som att vi lagom-cyklister liksom inte hade rätt till vår bit asfalt :). Det är ju lika tråkigt för oss att avbryta en omkörning (och tvingas in och vänta på de riktiga sölpellarna) som det är för er att vänta på oss. Men jag är inte bitter :)

  • Kommentera