Ett år sen!

För ett år sen sa mitt knä stopp. En mara, för snabb mängdökning på cykeln och frenetiska promenader var uppenbarligen för mycket. Knivar i sidan, diagnos löparknä, men ändå inte riktigt. Från att ha varit LÖPARE, maraton-runner liksom, förvandlades jag på ett ögonblick till en vanligt promenad-motionär. Varken cykling eller spinning funkade. Hela min värld rasade samman. Det enda jag kunde träna var styrka för överkroppen. Ni som känner mig vet dock att styrketräning inte tillhör mina hallelujah moments i livet och besöket i gymmet blev faktiskt bara ett…

Ruinerade mig hos en naprapat, gick hos sjukgymnast men det hände egentligen ingenting. Försökte springa men efter 4 minuter var det kört. Jag hade ont när jag vred mig i sängen, ont när jag gick. Trodde aldrig jag skulle komma tillbaka.

Meeen. Efter intensiv stretching och rullande på foamrollern började det sakta men säkert ge med sig. Jag kunde springa 5 minuter, sen 10 och så småningom längre och längre. I december var jag uppe i 45 minuter och passen kunde definieras som regelrätt träning och inte bara en promenad med löpinslag.

I december (efter 6 månader!) friskförklarade jag mig själv och började öka på sträckorna. Idag är jag helt hel. Jag kan rejsa millopp och springa halvmaror. Jag kan springa 30 km utan protest. Jag är lycklig och glad på min ettårsdag. Måtte det aldrig någonsin komma tillbaka igen!!!

8 Kommentarer

  • Svara
    Emelie
    3 juni, 2010 kl 16:17

    Hurra och halleluja och nä, måtte det aldrig hända igen!!! Jag är rätt nöjd med att kunna springa 20 minuter i sträck utan mördande ont i hälsenan nu, så jag vet vad du menar… :)

  • Svara
    Viveca
    3 juni, 2010 kl 17:30

    Och det firar vi med tre tuffa helger…Hipp hipp hurra!!!

  • Svara
    Daniel
    3 juni, 2010 kl 19:44

    Har följt din blogg i snart 1år och varit med på din ”knäresa”. Så härligt att det känns bra för dig nu! Förstår lyckan! :)

  • Svara
    anneliten
    3 juni, 2010 kl 22:33

    Precis vad jag INTE ville läsa så här två dagar innan min mara… Men, men – glädjer mig åt att du är återställd!

  • Svara
    Carina
    3 juni, 2010 kl 22:48

    Envisheten gav resultat!!! Det påminner mig om att jag borde ge mig in i gymmet lite för att undvika just den situationen…

  • Svara
    Anna (orka mera)
    3 juni, 2010 kl 22:54

    Emelie – skönt för dig! Ha tålamod :)

    Viveca – jajebox. Snart smäller det!

    Daniel – jo jag kommer ihåg när vi började följa varandra, det var på foamrollerns och klago-inläggens tid :)

    Anneliten – förlåt … glöm allt du läst :)

    Carina – mmm. Det borde vi alla!

  • Svara
    Cecilia
    5 juni, 2010 kl 08:50

    Jag känner så väl igen mina egna problem i din beskrivning, och det är hoppfullt att läsa att man kan bli bra till sist! En fråga – när du stretchade itb, fick du någongång ont/obehag i själva knät av den rörelsen? Stretchen i sig är ju en viktig behandling när man har löparknä, men ibland undrar jag om jag gör den i en felaktig poistion (trots bra anvisningar) just för att knät blir ansträngt.

  • Svara
    Anna (orka mera)
    7 juni, 2010 kl 08:59

    Cecilia – jag svarar dig i ett inlägg. Med bilder. Var så svårt att förklara… KOmmer strax :)

  • Kommentera