Löpskolning med hinder…

 
(Bilden lånad från marathon.se)

Hade lite svårt att bestämma mig för vilket löppass jag skulle köra idag. Med lördagens urladdning i bagaget ville jag inte köra så tufft, och med tanke på onsdagens utmaning ville jag inte köra så långt…  Det fick bli ett lite-av-varje-pass: uppvärmning, löpskolning, lugnt och fint-löpning, fartökningar mellan lyktstolpar, backstudsar och nedjogg.

Uppvärmningen gick fint. Kände mig lätt i benen och kilometrarna tickade fort fast än min andning var lugn. Sen var det dags. Löpskolning. Skipping, tripping, you name it.

Börjar med låg skipping. Fast först efter att ha tittat minst tjugoåtta gånger över varje axel. Ingen här. Ingen där. Kör. Hinner ett par meter så dyker en bil upp i fjärran. HERREJESUS nån kan se mig. Springer som vanligt igen tills bilen passerat.

Drar upp knäna framför mig, pendlar med armarna. Flåsar som en blåsbälg men kommer inte många meter. Ser en mamma med barnvagn i ögonvrån, låtsas som det regnar och springer vidare.

Beslutar mig för att pausa löpskolningen till jag kommer till en avlägsen grusväg, där kan INGEN se mig. Springer dit fast besluten om att riva av både hälkickar och sprättsteg.

Meeeen. På den öde, öde vägen finns två hus. I vardera hus bor en farbror från dinosauriernas tid. En sån som snyter sig i tygnäsduk och lägger tillbaka i fickan. Som på en given signal när jag närmar mig, kommer BÅDA farbröderna utlunkandes för att kolla posten. Skiter i sprättstegen och springer förbi. Hinner med några hälkickar innan det är dags för fartökningar mellan lyktstolpar.

Har valt sträckan med omsorg, flack och utan svängar. Bara tuta. Finns bara ett problem som ganska snart uppenbarar sig: vägen saknar lyktstolpar. Får improvisera: till nästa träd, till lekstugan, till växthuset. Funkar ganska bra. Tills vägen smalnar av och jag närmar mig ån i Kävlinge. Här har hela Kävlinges pensionärer valt att ta dagens promenad. Att spurta förbi en pensionär på denna smala väg hade förmodligen satt pensionären i spinn så det vågar jag inte. Startar istället varje spurt efter passerad pensionär och forsätter tills jag möter nästa. Ett nytt inslag i löpskolningen – undrar om jag ska tipsa Anders Szalkai…

DSC00595 
Stretching ute i solen efteråt – härligt!

4 Kommentarer

  • Svara
    Coach F
    10 maj, 2010 kl 19:22

    Ajamen. Är du fåfäng, eller? Teknik framför stil!

  • Svara
    Magnus
    10 maj, 2010 kl 21:06

    Vilken fin tid på Lundaloppet! Vilket fint formbesked till varvet! Grattis!

  • Svara
    Jenny
    10 maj, 2010 kl 21:11

    Känner igen det där…..har haft samma problem jag med att jag tänkt löpskola mig på en plats där det normalt sätt inte är något folk…och så är ALLA där just då när jag ska köra mina övningar som faktiskt kan se rätt skojiga ut…:)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    11 maj, 2010 kl 14:04

    Coach F – hehe lite. Fast man kan ju undra om dom hundraåriga gubbarna ens skulle ha noterat mina sprättsteg…

    Magnus – Tack tack!

    Jenny – så himla typiskt ju!

  • Kommentera