Glädjefnatt!

Jag har en favoritrunda. Inför förra årets Göteborgsvarv och marathon sprang jag den gång på gång. 20 härliga kilometrar. Nu var det nästan ett år sedan jag sprang den. Ett envist löparknä gjorde att jag kraschlandade som löpare och fick börja om från början. Och då menar jag BÖRJAN. Från noll.

Har inte känt mig som en löpare sen dess. Mer en i mängden. Nästan som en iformlöpare…  Jag har känt mig osäker på min form, både distansmässigt och fartmässigt.

Idag testade jag min favoritrunda igen. Jag kände ett klipp i steget som jag saknat, jag kände löparglädje och jag kände mig som en duracellkanin. 20 kilometer i 4:51-fart. Det finns mer kvar att jobba med fartmässigt, jag har en bra bit kvar till förra årets tider, men jag KAN springa 20 km och jag KAN springa det hyfsat fort. Jag känner mig trygg i löpningen, jag letar inte efter onda knän längre.

Jag har återerövrat min löparindentitet. Det är nu det roliga börjar!

Inga kommentarer

  • Svara
    Ulrika
    6 april, 2010 kl 12:01

    Åh så skönt det låter! Hoppas att jag nångång rör mig bort från iformlöpandet jag också.. ;-)

  • Svara
    Carros skönhet&hälsa
    6 april, 2010 kl 12:20

    Nu blev jag lite sugen på en löparrunda själv. :)

  • Svara
    Katarina M-I
    6 april, 2010 kl 12:24

    Njut nu av detta glädjefnatt och glöm alla gamla sorger!!

    /Katarina

  • Svara
    soffan
    6 april, 2010 kl 12:53

    Wiii, härligt :)!!

  • Svara
    Anna
    6 april, 2010 kl 13:59

    Yea baby! Gött. Det är fantastiskt roligt när farten har hittat till benen. Du kommer vara i grym form till den 22 maj.

  • Svara
    Viveca
    6 april, 2010 kl 14:29

    Vågar knappt komma på nästa löpgrupp nu…Är glad för din skull!!!

  • Svara
    Coach F
    6 april, 2010 kl 15:21

    Och jag som tyckte att du i alla fall kunde hålla 5:07/km. Hade hoppats på 5:00, men 4:51 visar på riktigt bra form. Bra jobbat!

  • Svara
    Sofie RW
    6 april, 2010 kl 15:25

    Det visar att tålamod lönar sig. Är super glad för din skull, och känner att det kanske finns ett hopp för mig snart också.

  • Svara
    Daniel
    6 april, 2010 kl 18:35

    Kul att få läsa detta! Har ju följt dig och din kamp med diverse skador under en tid nu. Måste kännas toppen att det verkar släppa nu!
    Vilket tempo du höll också! Heja Anna!

  • Svara
    Andréa
    6 april, 2010 kl 18:38

    grymt!! Du kommer ju krossa ditt pers!

  • Svara
    Sofy
    6 april, 2010 kl 19:41

    Åh vad glad jag blir av det här inlägget!!! Vilken skön känsla det är, när man kan lita på sin kropp igen. Härligt!!!

  • Svara
    Carina
    7 april, 2010 kl 07:05

    Härlig läsning!!!

    Och vad snabb du måste vara!!! 4.51 ”hyfsat tempo”…

  • Svara
    Marre
    7 april, 2010 kl 07:29

    Wow, härligt! Jag vill också springa långpass ute snart….

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    7 april, 2010 kl 10:44

    Ulrika – ja det var härligt. Hoppas förkylningen släpper snart så du också får ut och springa!

    Carro – på med skorna, det är vååår!

    Katarina – jepp, jag suger på karamellen lite till.

    Soffan – mmm!

    Anna – jag hoppas du har rätt, men det känns som en bit kvar.

    Viveca – jo för nästa gång ska vi springa 20 km på tid :)

    Coach F – det är bra du inte berättar allt du tänker för mig, för jag tror ändå aldrig att jag ska klara det!

    Sofie – du är på banan snabbare än du tror. Ett steg i taget och inte stressa det bara. Massor av pepp!

    Daniel- känns jättebra! Nu hoppas man bara att man lyckas balansera på rätt sida så man inte trillar dit igen!

    Andréa – nej jag tror tyvärr inte det. Men det kommer ju fler år :)

    Sofy – det är underbart! Man får vara tacksam att det funkar igen och inte ta allt för givet bara. Och fortsätta stretcha…

    Carina – man kan ju aldrig sluta jämföra med sina tidigare tider :S
    Men jag är nöjd med 4.51, jättenöjd.

    Marre – ja och nu när det blir vår och allt! Härligt!

  • Svara
    Malin
    10 april, 2010 kl 16:00

    Åh vad härligt att höra! Jag kämpar med en envis skada i min höft så det är skönt att höra att det KAN gå över och bli bra, kan din skada läka så kanske min kan det också! :)

  • Kommentera