Aktuellt

Vilda hästar kunde inte stoppa mig…

nike2

Jag skulle springa 11 kilometer men jag kunde inte sluta. Benen ville mer. JAG ville mer. Så jag smög till två extrakilometrar (och hoppas coach F inte läser detta).

Det var så jäkla skönt! Hade jag inte blivit akutkissig hade jag förmodligen sprungit fortfarande. Och det hade ju varit jättedumt ur ett rehabperspektiv. Men just idag ville jag inte rehaba, jag ville bara nöta asfalt. I evighet. Amen.

7 Kommentarer

  • Svara
    Emliscious
    8 december, 2009 kl 12:10

    vad härligt dte är- de där gångerna, när man kommer in i den mest fantastiska andra andningen och det känns som man skulle kunna springa till världens ände, och tillbaka! bara att njuta =)

  • Svara
    Daniel
    8 december, 2009 kl 16:39

    Det låter som Anna är på G !!! =)

  • Svara
    BoelMaria
    8 december, 2009 kl 17:30

    Att springa 13 km och ändå bara köra rehab… Wow!

  • Svara
    Andreas
    8 december, 2009 kl 22:15

    Låter underbart!
    Nu har du allt fått upp farten :)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    9 december, 2009 kl 07:06

    Emliscious – ja det är underbart! Man vill liksom bara på det igen :)

    Daniel – hope so :)

    Boelmaria – ja än är det långt kvar tills jag är tillbaka på banan. Det här är knappt hälften av det långpass jag vill kunna springa…

    Andreas – fast då var det ändå väldigt feelgood :)

  • Svara
    Johanna på Reztart
    10 december, 2009 kl 13:12

    Wow!!

    Önskar att jag med kunde känna så då jag var ute och sprang, e nog lite för dåligt tränad för det. Men gillar ändå löpning, det känns lite mer hard core än annan träning. Har bloggat en del om löpning och runners high, den vill jag lyckas uppnå!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    11 december, 2009 kl 11:00

    Johanna – det kommer, man måste bara komma in ordentligt i det så kommer det sen. Var så säker :)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.