Idag är det er tur!

20090925088

Igår rekade vi som bekant Lidingöloppsbanan till fots. Inte på springande fötter som sig bör utan snällt promenerandes. Skador kan få en att göra de mest konstiga saker…

Kom iväg vid tresnåret med jordens största Thaibuffé skumpandes i magen. I vanlig ordning kändes Bajamajan lockande innan start men som jag skrev – den var LÅST! När det för en gångs skull inte ens var kö…

Första milen är seg och JÄTTEBACKIG. Kan inte komma ihåg att jag någonsin har sprungit så här mycket upp och ner.  Kan inte komma ihåg att Lidingöloppet varit SÅHÄR jobbigt. Dessutom är underlaget knöligt, rotigt, stenigt och risken för stukade fötter, benbrott och vrickade öron känns överhängande. Saker som jag aldrig någonsin reflekterat över tidigare..

DSC00263

Efter någon timme får vi slut på samtalsämnen och går liksom och småfunderar för oss själva. Fredrik frågar med jämna mellanrum om jag känner igen mig, men det gör jag aldrig. Skyller på att alla träd ser likadana ut. Sen kommer vi till en stor SLALOMBACKE mitt i skogen. Den borde man ju ha sett, men det har jag aldrig gjort…

Vid 20 km når vi Grönsta gärde. Här pågår stafetter och vi får för första gången lite sällskap i skogen. Förundras över att vi går förbi folk som “springer” 2 km stafett.  Hur otränad får man egentligen bli?

Det börjar skymma men Fredrik lugnar mig och säger att det är elljus sista milen. Det är det dock inte. Det blir mörkare och mörkare och våra steg blir snabbare och längre. Känns ju inte som rätt ställe att vara på i bäckmörker.

Jag föreslår att vi ska springa lite för att hinna hem, men Fredrik protesterar. Jag får tillåtelse att springa Abborrbacken men inte mer. När vi når abborrbacken är det JÄTTEMÖRKT! Men har man aldrig gått i denna backe, ska man banne mig inte göra det nu heller. Mobiliserar lite kraft och sätter iväg. Känns jättebra i hela kroppen. Känner igen varenda peppande skylt i backen, känner mig hemma. Jag ÄLSKAR abborbacken. Det är min number one-backe följt av Västerbron och Götaälvsbron.

På toppen väntar jag in Fredrik som kommer stapplande efter. Vågar inte vinka för jag kan inte urskilja om det faktiskt är Fredrik eller en hundraårig tant. Han haltar och stapplar.

Nu väntar 5 km i mörker. Vi ser INGENTING. Och nerförsbackarna är riktigt läskiga. Vill liksom inte stuka fötterna. Börjar fantisera om björnar, älgar och ligistungdomar på moppe. Benen går fortare och fortare. Hade förmodligen gått ännu fortare utan mitt haltande sällskap. Fredrik har börjat tappa sugen, hans huvud har lagt av. Jag känner mig seg och uthållig. Känns som jag hade kunnat ta ett varv till. Utbrister till Fredrik:

JAG ÄR TAMEJTUSAN DET SEGASTE JAG VET!

20090925089

Han håller med och pinnar vidare. Ständigt frustandes, suckandes och pustandes. Vi kommer slutligen ut på gräsmattan framemot mål. Möts av ljus och ögonen kan slappna av. Föreslår en spurt, men Fredrik avböjer. I mål väntar ytterligare 1.5 km till bussen. Benen traskar vidare. Senaste fem timmarna har vi stått still i två minuter för att tömma skorna på grus. Det börjar kännas lite nu…

Stapplar oss hem till hotellet via viss mindre fin restaurang. Stupar i säng. Behöver jag säga att min bättre (mindre uthålligare) hälft inte är upplagd för NMT idag?

Så det blir shopping istället. Inte så pjåkigt det heller…

Inga kommentarer

  • Svara
    Rebecca
    26 september, 2009 kl 08:19

    Låter som ni skulle må gott av att göra ett besök på Petite France och ladda med god lunch eller fika.

  • Svara
    Andreas
    26 september, 2009 kl 09:23

    Underbar beskrivning :)
    Lider lite med Fredrik…fast bara lite…hehe

  • Svara
    Daniel
    27 september, 2009 kl 11:04

    Tack för trevlig läsning! Det där låter ju nästan bättre än att springa loppet ;)

  • Svara
    Marre
    27 september, 2009 kl 16:21

    Wow, vad coolt! Ni fixade ert eget LL så där, bra jobbat!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    27 september, 2009 kl 19:50

    Rebecca – tack för tips! Vi hann inte med det den här gången, men lägger det på minnet till nästa gång! Såg jättefint ut!

    Andreas – bara lite, lova det!

    Daniel – ja det var faktiskt nästan jobbigare att gå, tar ju sån fantastiskt lång tid ju!

    Marre – tack tack!

  • Kommentera