Den värsta deltagaren…

När man jobbar som instruktör uppskattar man feedback från deltagarna. Om det så är leenden,  att de sjunger, nickar, tjoar eller bara ser taggade ut spelar inte så stor roll. Att möta ett stenansikte som inte ens svettas är mindre kul.

Och ändå var jag igår det största stenansiktet ever. Som inte ens svettades.

Charlotte Althin var surprise-gästinstruktör på Gerda och steppa skulle vi. Med ett halvtaskigt ben valde jag att sätta lådan på lägsta höjden och satte igång. Med försiktiga steg testade jag mig fram, skulle det hålla? Vissa steg funkade, andra inte. Men jag markerade mest rörelserna, för att känna hur de flöt. Jag tog inte ut mig, gjorde inga stora rörelser. Jag blev inte svettig.

Och när jag inte blir svettig, får jag inte adrenalinkicken. Det blir mest en söndagspromenad i en kall luftkonditionerad lokal utan fönster. Jag tappar fokus och gör fel. Jag längtar hem. Ser säkerligen grymt uttråkad ut och reagerar inte på något glatt tillrop eller pepp.

Jag var förmodligen den värsta tråkigaste deltagaren hon råkat ut för. Och jag tyckte lite synd om henne för det var verkligen inte hennes fel. Men träna är inte kul när man inte kör fullt. Att fjösträna är inget för mig.

Inga kommentarer

  • Svara
    Rebecca
    31 augusti, 2009 kl 06:11

    Det är alltså okej att sjunga/mima med under träningspass? Jag gör det automatiskt till musik, och har alltid undrat vad ledarna tycker om en person som ser ut som en stor glad sjungande mun.

    Kom ihåg att det var knäts fel att du inte kunde ta ut dig. Skyll ej dig själv.

  • Svara
    Anna
    31 augusti, 2009 kl 06:57

    Vet precis hur det känns. Man vill ju svettas och ta ut sig annars känns det lite meningslöst. Men ibland är det bara så det är. Ska du springa imorgon? I så fall ska jag ta mig ut och titta på dig.

  • Svara
    Emliscious
    31 augusti, 2009 kl 07:14

    ibland stämmer det bara inte Som tur var har du massa grymma pass framför dig =)

  • Svara
    Carolina
    31 augusti, 2009 kl 07:42

    Hej!

    vilken inspirerande blogg! Trots att jag inte cyklar flera mil innan barnen vaknar, och inte har någon plan på att börja göra det heller, så blir jag verkligen motiverad av dig och det du skriver!

    Keep up the good work!

  • Svara
    MarathonMia
    31 augusti, 2009 kl 10:51

    hmmm – svett, adrenalin och endorfiner. Det är alltid tråkigt att lämna en träning osvettig.

    Var glad åt stoneface – de behövs för att du ska känna dig riktigt, riktigt glad och lycklig ett annat pass!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    31 augusti, 2009 kl 12:41

    Rebecca – klart det är! Så länge du behåller tekniken och inte jazzar loss fullständigt på spinningcykeln :) Jättekul när folk är glada ju!

    Anna – jepp springa it is. Fast jag får se hur långt jag kommer innan knät protesterar. Kan hända att du ser mig gående också…

    Emliscious – jaa, jag vill jag vill jag vill!

    Carolina – å tack. Kul att inspirera :)

    Marathonmia – hoppas det passet kommer snart!

  • Svara
    River
    31 augusti, 2009 kl 14:09

    Intresasnant reflektion. Det fick mig att fundera. Hur är jag när jag besöker andras pass? Hmm.

  • Svara
    Daniel
    31 augusti, 2009 kl 19:02

    Lycka till imorgon! Hoppas det går bra med ditt knä.

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    31 augusti, 2009 kl 19:38

    River – nej jag är nog inte alltid sådär jätteperfekt som deltagare, men jag hoppas jag mer ser taggad och fokuserad ut än rent sur och uttråkad…

    Daniel – tack. Jag får varva med gång om det skiter sig.

  • Kommentera