Andra etappen – the true story

Nu ska jag inte vara så där äppelkäck som jag alltid är när jag väl kommit i mål. Idag var det pestigt stundtals. Jäkla skitelände minst sagt.

Fick fatt i en bra klunga från start. Det gick fort utan att ta så mycket på krafterna. Vi hängde på fram till första depån. Efter en vetebulle och lite sportdryck var det dags att ge sig av igen men varken jag eller Viveca kände igen gubbarna från “vår” grupp. Hängde på första bästa men insåg snart att det var fel grupp – och att de körde i ett tjofräsans tempo. Eftersom vi hade ganska tuff motvind ville vi för allt i världen inte släppa även om tempot var snäppet för högt. Vi kämpade och hängde i rätt så länge, men var sedan tvungna att låta dem försvinna i fjärran.

Körde själva en lång stund och precis när vi kommit ifatt två stycken (och jag börjat drömma om att få åka lite snålskjuts ett tag) så hände det. Viveca fick punktering. Ett par klungor cyklade förbi medan Viveca bytte slangen med bravur. På det igen. Fast nu helt ensamma i världen. Ingen draghjälp i sikte.

Till pannkaksdepån kämpade vi i vår ensamhet. Sen var planen att hänga på ett större gubbgäng och få lite vindskydd. Vi började rulla och hoppades att de skulle komma i fatt. Men det gjorde de inte. Än en gång ensamma mot motvinden.

Mycket uppför men värsta backen var faktiskt nerför. Brant som attan och slingrande i skarpa svängar. Med fast hand om bromsen rullade vi ner i sakta gemak medan de mer våghalsiga susade förbi. När backen var slut hade jag kramp från händerna och upp till armbågarna!

Med 18 km punkade Vivecas framhjul EN GÅNG TILL! Och nu var det liksom inte roligt längre. Luften gick ur både hjulet och mig. Ringde hem och tyckte synd om oss. När vi precis kommit i rullning igen kom nästa prövning: en HAGELSTORM! Med hagel stora som ärtor och en vind som höll på blåsa mig av vägen kunde jag inte behärska mig utan skrek rätt ut. Sen började jag sjunga. För när det är som eländigast blir det samtidigt lite kul.


Med två punkor och en sjuhelsikes massa mil ensamkörning var vi förmodligen sist i mål. Men vad fasen, hade vi varit snabbare hade vi ju inte fått uppleva Hallands härligaste hagelstorm.

Inga kommentarer

  • Svara
    Susanna
    21 juli, 2009 kl 15:31

    Det kan vara ganska befriande att bli sådär riktigt frustrerad som i er hagelstorm, och utnyttja tillfället till att skrika av sig. Det gjorde jag för några veckor sedan när jag satt oskyddad på ett traktorflak och det började ösregna kalla stora droppar. Det blev inte alls lika jobbigt längre när man fick skrika lite :) Starkt jobbat av er!!

  • Svara
    eriisu
    21 juli, 2009 kl 18:21

    Det är grymt bra att ni kom i mål. Jag skulle typ gett upp om jag fick punka två gånger. Om inte annat för att jag inte kan fixa det:-)

  • Svara
    Johanna
    21 juli, 2009 kl 18:47

    Må vara galen men det låter faktiskt kul och hålla på med det ni gör!!!

  • Svara
    Andréa
    21 juli, 2009 kl 19:59

    aj då :) Men det som inte dödar härdar ju. eller nåt :) Starkt kört iaf!!

  • Svara
    Lotta
    21 juli, 2009 kl 20:14

    Its a fine line between pain and pleasure.. :)

    Ni är tametusan grymma! Ni gav inte upp, ni bet ihop, skrek lite och byggde lite pannben. Grymt!!

  • Svara
    Anonymous
    21 juli, 2009 kl 20:52

    Bra jobbat!
    Då är det Freddes tur nästa gång, har du 2 vilodagar nu? skönt isåfall hoppas nu att vädret är soligt på torsdag, kram från Kerstin och Ken

  • Svara
    Snorkkis
    22 juli, 2009 kl 04:00

    Vilken tuff dag det verkar ha varit. Men, som de andra skrivit – det som inte härdar…

    Nu är supercoola tycker jag!

  • Svara
    Prralin
    22 juli, 2009 kl 11:42

    Men ni tog er igenom punkteringar och hagelstorm och allt elände, vilket gör prestationen ännu större. Imponerande! :)

  • Kommentera