Att vara rädd….

Foto: Jane

Vi har startat ett utomhuspass på gymmet nu under sommaren. På affischen som jag satte upp hade jag med en bild från Bloggerbootcamp där vi bar varandra på ryggen. Det resulterade i att nästan ingen kom. Alla blev totalt vettskrämda av bilden. Tänk om det skulle kunna vara jobbigt liksom.
På samma sätt vet jag mammor som inte vågat komma på Mammabootcampen för att det verkar jobbigt.
Men är inte jobbigt själva det roliga med träning? Jag kan vara fegis när det gäller att ramla och slå mig. Jag skulle t ex aldrig ge mig ut på mountainbike. Jag kan vara rädd för att ramla i vatten och kajakar inte gärna omkring i forsar. Men rädd för att det ska bli jobbigt, det finns inte. Jobbigt är kul. Ju jobbigare ju kuligare. Och ju bättre känner man sig efteråt!
Så kom igen nu alla fegisar så kör vi :)

Inga kommentarer

  • Svara
    Rebecca
    12 juni, 2009 kl 08:48

    Jag skulle gärna komma om jag inte var bosatt i Uppsala. Jobbigt är ju kuligt!

  • Svara
    Susanna
    12 juni, 2009 kl 09:05

    Jag tror man blir rädd av en sån bild innan man testat på det. Själv var jag också ganska säker på hur extremt tungt det skulle vara med någon på ryggen, men så testade vi på ett pass och det var ju inte SÅ farligt. Så lura hellre dit folk med en snällare bild och tvinga dem att testa på sådana saker när de väl är på plats ;)

  • Svara
    marathonjohan
    12 juni, 2009 kl 09:46

    Hej, har inte läst din blogg tidigare men gick igenom ett par inlägg och kan bara konstatera att den är bra och mycket läsvärd.
    I övrigt så håller jag med dig. Det ska vara jobbigt till en gräns, men natrligtvis också skönt att träna. Hoppas det kommer folk på dina pass i alla fall, annars får du väl göra affischer med soffpotatisar på :)

  • Svara
    Cia
    12 juni, 2009 kl 09:52

    Tycker precis som du, ju jobbigare desto roligare. Funderar också på att köra lite bootcamp här i sommar… ;-)

  • Svara
    Lotta
    12 juni, 2009 kl 10:05

    Jobbigt är en del av träningen! Men det får inte bli _för_ jobbigt så att man inte klarar av att fortsätta längre än tio minuter.. Bootcamp-passet på BBC var inte oöverkomligt jobbigt och alla klarade ju av det galant! :)

  • Svara
    Tolkia
    12 juni, 2009 kl 10:18

    Jag kan i och för sig tänka mig att man är rädd för att skämma ut sig, typ för att alla skall skratta åt en när man tappar lagkamraten, eller för att lagkamraten inte skall orka bära en själv (ohmygod the tjockisångest). Det sista skulle JAG vara rädd för.

  • Svara
    Ellen
    12 juni, 2009 kl 14:17

    Oj, vad jag känner igen mig! Jag skulle absolut bli bortskrämd av en sån bild… Det känns som skolidrotten när man blev tvingad att göra konstiga saker med bollar och alla coola fotbollstjejer och hockeykillar skrattade åt en i smyg för att man var för svag…

  • Svara
    shotgun
    12 juni, 2009 kl 14:20

    människor är fegisar :)

  • Svara
    Snorkkis
    12 juni, 2009 kl 16:31

    Hoppas det blir bättre uppslutning nästa gång! Första steget och våga testa är säkert värst. (Och jag erkänner att jag är lite av en såndär fegis).

  • Svara
    Andrej
    12 juni, 2009 kl 17:21

    Kungälvs handbollslag var uppe i löparspåret samtidigt med mig. De körde intervallträning 800 meter och fick starta med femton meters mellanrum. Om någon kom ikapp en annan, fick denne bära honom på ryggen resten av vägen. Sånt kan skrämma skiten ur mig. Det är inga småkillar vi pratar om!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    12 juni, 2009 kl 20:50

    Rebecca – ja från Uppsala är ju kankse lite långt att åka :)

    Susanna – smart idé. Jag får hitta någon snäll bild med ”kissande hunden”.

    Marathonjohan – men då blir man väl anmäld för vilseledande reklam? Kul att du hittat hit förresten :)

    Cia – gör du rätt i. Fast till dig vetesjutton om jag skulle våga komma :)

    Lotta – nej det är klart att man inte ska stupa efter tio minuter, då är det liksom ingen vits. Men efter 60…haha!

    Tolkia – jo, just det där att ”någon annan ska bära mig” verkar vara den ömmande tån. Men vad fasen: ju tyngre man är ju bättre träning erbjuder man sin kompis. Det är ju positivt! Sådeså!

    Ellen – nämen usch, det var ju inte meningen att ge skrämmande flashbacks från skolgympan….. Till skillnad från skolgympan skrattar ingen åt någon annan nuförtiden. Nu skrattar alla åt sig själva. Kolla på bilden :)

    Shotgun – ja så är det. Jag är också en fegis ibland. Fast inte en jobbighetsfegis.

    Snorkfröken – ja vi håller tummarna för att det finns några fler tappra :)

    Andrej – det var ju en jätterolig idé. Tack för tipset :)

  • Svara
    askan
    12 juni, 2009 kl 21:00

    Det var ju världens böästa bild! Jag blev iaf sugen på att träna med er!

    En helt annan grej. Du har tränat enligt FIRST om jag fattat det rätt, har du gjort nån utvärdering av det? Jag letade på bloggen med hittade inget, annat än du kickade ass i Sthlm :)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    13 juni, 2009 kl 19:44

    Askan – nej, ingen officiell utvärdering. Men det var ju en bra idé. Skriver ihop ett inlägg inom kort! Förhandsinfo: supernöjd :)

  • Svara
    askan
    15 juni, 2009 kl 16:05

    Anna, det ser jag fram mot att läsa om! Jag tränar ju på ett liknande sätt egentligen fast inga långpass, men med låg volym, hög intensitet och styrka/spänst/mm som bas i träningen. Tror det påminner om FIRS iallafall, för jag har inte läst så mkt om FIRST. Du får gärna recensera boken train less eller vad den nu heter. Om du läst den än? :)

  • Kommentera